Därför pensionerar sig aldrig en rockstjärna
David Hepworths roliga bok börjar med kvällen 1985 som förändrade allt
Publicerad 2025-01-02
Hope I get old before I die: why rockstars never retire
En popteori kan börja och sluta var som helst.
Den brittiska författaren och rockjournalisten David Hepworth tar sats från Live Aid när han ska förklara varför inga rockstjärnor går i pension i dag. Hepworth jobbade själv på galan som samlade in pengar till svältkatastrofen i Etiopien och som direktsändes över hela världen. Han var en av programledarna i den europeiska delen av konserten som arrangerades på Wembley Stadium i London. När Hepworth bestämmer sig för att en ny epok börjar blir han mycket specifik:
Den 13 juli 1985, klockan kvart över sex på kvällen.
Det var då som Queen gick på scenen. Framträdandet, med Freddie Mercurys vita linne och mustasch i centrum, har sen dess blivit sinnebilden för arenarock. Mercury begrep direkt att Queen inte bara spelade för en utsåld arena. Inte nödvändigtvis bara för Etiopiens skull heller. De uppträdde för miljoner och åter miljoner människor som satt och tittade på tv. Queen kände på sig att ingen av dem ville höra nya låtar. De repade i stället in ett kort set med sina största hits. Det skulle se bra ut framför kamerorna. Effekten var lika förhäxande då som på ett klipp på Youtube i dag. Det finns en anledning till att ”Bohemian rhapsody”, filmen om Queen och Freddie Mercury, slutar med att detta framträdande återskapas minut för minut.
Live Aid, och i synnerhet Queens ikoniska ”Allsång på Wembley”-parti, förändrade enligt David Hepworth pop- och rockbranschen på två sätt. Dels började det han kallar för ”Spektaklens tidsålder”, en era där konsertarrangörer och artister förstod att publiken gärna betalade mer än de någonsin gjort förut för att se spektakulära shower där rekvisitan var lika viktig som musiken. Dels visade Live Aid att äldre artister och gamla låtkataloger över huvud taget hade ett värde.
Fyra år senare startade The Rolling Stones kapprustningen med The Steel Wheels tour. Den kanadensiska promotorn och affärsmannen Michael Cohl behövde inte många minuter för att sälja in sin vision för Mick Jagger och Keith Richards. Intäkterna från gruppens nya skiva skulle vara försumbara om de byggde om konserterna till marknadsplatser för sponsorer och prylar.
På engelska är ordet ”band” nästan samma som ”brand”. Det Cohl hade fattat var att de grova pengarna fanns i att trycka bandets varumärke och logotyp, en röd mun med utsträckt tunga, på klistermärken, skateboards, kepsar och t-shirts. Cohl uppskattade att publiken utöver biljetter skulle köpa merchandise för den i dag blygsamma summan 130 kronor per person. Utifrån den kalkylen kunde The Rolling Stones sälja marknadens dyraste biljetter 1989. Turnén blev en enorm succé, drog in över en miljard kronor och därmed hade Stones skottat uppfarten till dagens livescen, framför allt för de största veteranerna.
Det må låta konstigt i dag men 1985 var flera av deltagarna på välgörenhetsgalan reliker. Ingen som var ung då tog Bob Dylan, Robert Plant, Jimmy Page och Paul McCartney på allvar. Allihop hade slagit igenom på 60-talet, allihop var hopplöst omoderna och allihop var risiga i tv. Den sistnämnda hade för helvete hunnit fylla 43 år. 43? De var gamla, förbi och slut.
Den synen byggde på att musiken gavs ut på vinyl, var tillgänglig ett kort tag och sen försvann i skumma second hand-butiker. Det nya var betydligt lättare att få tag på än det gamla. Cd-åldern, som på allvar introducerades via Dire Straits ”Brothers in arms” samma år som Live Aid, gjorde historien mer tillgänglig. Skivbolagen kunde göra enorma vinster genom att packa om musikhistorien på små plastskivor i lådor. Och det var ingenting jämfört med fildelning och strömmad musik. Internet gjorde att äldre artister aldrig glömdes bort. De finns alltid där, ständigt närvarande, ett knapptryck bort.
2024 släpps det mer musik per dag än det gjorde under ett år på 80-talet. Det ger äldre artister och band, eller ännu hellre gamla varumärken, en fördel. De har ryktet, låtarna, skivorna, katalogen, föräldrarnas uppfostran och godkännande, den historiska tyngden som har byggts upp i årtionden. Hur ska en debutant kunna tävla med ett Pink Floyd eller ett AC/DC i en nostalgisk industri och livemarknad?
Det är förutsättningarna, eller ekonomin, bakom varför rocken har blivit äldre än den kanske borde vara. Eftersom pengarna har flyttats över från skivor till konserter kan också artister som fyller 70, 80 eller 90 år, från Bruce Springsteen till Willie Nelson, tjäna mer i dag än vad de kunde göra när de släppte sina bästa skivor.
De spelar så länge folk betalar, och ofta längre än så
I Sverige säljer Kent fler och dyrare biljetter när de återförenas än när de fanns på riktigt. Abba kan i sin tur dra in mer kulor 2024 genom digitala ”abbatarer” i London än när de stod på scenen på slutet av 70-talet.
David Hepworth formulerar sina tankar och slutsatser bättre än de flesta, med avundsvärt lätt hand. Han använder ofta underhållande eller sorgliga anekdoter för att berätta en större story uppdelad i läsvänliga och korta kapitel. Ibland är han möjligtvis mer kär sina anekdoter än i sin berättelse. Det saknas också ett par kapitel om varför svart musik i form av hiphop och r’n’b aldrig har brytt sig om att bevara sin historia på samma sätt.
Om David Hepworth försökte svara på frågan varför rock- och popstjärnor aldrig slutar hade boken kunnat bestå av ett ord:
Pengar.
Musiker slutar inte. De spelar så länge folk betalar, och ofta längre än så. Hur så många i en genre som aldrig skulle bli äldre än 45 fortfarande, som Paul McCartney, kan uppträda på arenor och festivalen Glastonburys största scen efter att ha fyllt 80 är för honom en viktigare fråga.
David Hepworth var programledare för det, på sin tid, stilbildande tv-programmet ”The old grey whistle test” på 80-talet. Han var med och utvecklade magasinet ”Smash hits” där en av redaktionens skarpaste pennor hette Neil Tennant som gick vidare och bildade popduon Pet Shop Boys. Hepworth var även med och startade magasinen Q, Empire, Mojo och The Word. Och allting, inklusive hans genombrott som författare med boken ”1971: never a dull moment” från 2016, börjar och slutar med The Beatles.
I det sista kapitlet av ”Hope I get old before I die” återvänder han till sitt livs första och största musikaliska kärlek igen, The Fab Four. Där når han också fram till en sorgsen och klarsynt kärna.
De största stjärnorna är mer lika oss vanlisar än vad många vill tro, trots sina täta bankkonton
David Hepworth har hunnit fylla 74 år. Hans generation underskattade kraften hos sina unga idoler. De växte varken upp eller ifrån dem. De behövde dem resten av livet. Och artisterna behövde i sin tur sin publik lika mycket. Vilka var och är de annars? De största stjärnorna är mer lika oss vanlisar än vad många vill tro, trots sina täta bankkonton.
I slutändan handlar ”Hope I get old before I die: why rockstars never retire” mest om att åldras som musikfan och om att våga släppa taget om nåt som aldrig kommer att hända igen. Alla seniorkonserter och återutgåvor, alla remastringar och volymer av ”The bootleg series”, kan aldrig slå upplevelsen att upptäcka ett band eller en artist när de hände för första gången. Allt det ger i stället en skev bild, som mer handlar om hur folk vill minnas sina idoler – och sig själva – än hur det egentligen var. På samma sätt blir bilden av något man missade ofta större och vackrare i fantasin än vad det kan vara på scen 30, 40 eller 50 år efter en artists eller ett bands glansdagar.
Det vet de flesta, innerst inne, som går och ser Oasis eller Kent i år.
Kanske betalar de dyra biljetter för att slippa tänka på det. Kanske beror allt på att framtiden alltid har verkat mer skrämmande och konstig än historien.
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
