Provocerande sorg över den starke mannen

Tunn liten roman som berör de djupaste frågorna

Publicerad 2019-12-25

Susanne Skogstad (född 1992) skriver insiktsfullt om en gammal människa.

En kvinna sörjer sin make i norska Susanne Skogstads korta, intensiva roman Svartstilla. Texten är en dov och trotsig inre monolog riktad till den döde maken som hon inte kan leva utan. Hon kan inte ”gå vidare” som det kallas, och börja intressera sig för omvärlden igen. Hon går aldrig ut, slutar nästan äta, ligger i sängen med hans jacka över sig och försöker återkalla hans närvaro i tystnaden.

Språket är avklarnat och skakande i sin rättframhet. Hennes inre tankar är välartikulerade, arga, föraktfulla, hennes smärta och förtvivlan bultande stark men hon förblir envist tigande. Gestaltningen av detta passiva motstånd, denna dubbelhet av hängiven sorg och trots inför omgivningen blottlägger på ett imponerande kraftfullt sätt samhällets normer och den gamlas reella maktlöshet.


Hennes frivilliga borttynande är naturligtvis provocerande för hennes vuxna barn. Gamla människor förväntas ju antingen kunna ta hand om sig själva eller vara så sjuka och svaga att de är tacksamma för en plats på hemmet. Den här gamla tjuriga kvinnan har i barnens ögon ingen rätt att vara så ”självisk” att hon sörjer ihjäl sig. I ett stort, kallt och ostädat hus som hellre borde säljas.

Jag känner mig också provocerad av denna romanfigur. Mest, tror jag, för att hon så skamlöst lever ut en slags ”kvinnlig” barnslighet. Hon tänker på sin döda man som en gud, ljus och mild och förnuftig, medan hon tillåtits vara mörk och labil och känslomässig. De kallade varann “pappa” och “mamma” också, precis som många gjorde på den tiden, 40, 50, 60-tal, mina föräldrar också.

Och kanske påminner den här kvinnan, som uppenbarligen varit skör och lynnig och tagits om hand av sin trygge, starke man, alltför mycket om min egen mamma. Och om många andra kvinnor i hennes generation, födda på 20-, 30-talet, som inte riktigt förmådde vara så existentiellt robusta och oberoende som nutidens kvinnor måste vara. Feminismen har förhoppningsvis stärkt kvinnor i den meningen.

Eller också blir jag helt enkelt provocerad för att jag själv aldrig mött någon man som jag kunnat älska som en gud, den sorts kärlek som den här kvinnan förunnats.


Den här tunna lilla romanen lyckas röra vid de djupaste frågorna, de om kärleken, själens ensamhet och döden. Det är den sortens roman där man hela tiden prövar sig själv mot de olika familjemedlemmarna: skulle jag kunna göra så? Skulle jag känna så? Hur borde man förhålla sig i stället?

Samtidigt är det förvånande att den begåvade författaren som kan gestalta och renodla så insiktsfullt, Susanne Skogstad, är så ung, född 1992. Hon skulle kunna vara kvinnans barnbarn.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln