Här har de bott, drömt, levt – och dödats

Utgivningen av Karl Schlögels uppdaterade ”Dilemmat i Kiev” är en viktig välgärning

Fredrik Persson-Lahusen

helskärm

Vissa böcker planeras i åratal. Andra är snarast akuta interventioner; skrivna av nödvändighet i ett särskilt sammanhang. Den tyske historikern Karl Schlögels Dilemmat i Kiev är ett enastående exempel på det senare.

Då boken kom ut första gången 2015 var den direkt föranledd av utvecklingen i Ukraina under det dryga året dessförinnan. När Ryssland annekterade Krim, rev upp den europeiska efterkrigsordning där våldsamma gränsförskjutningar varit tabu och släppte loss ”frikåristernas och legosoldaternas brutalitet” vägrade Schlögel stillatigande se på. I synnerhet som han fann att allt för många i omvärlden stod handfallna, eller rent av urskuldande, inför den ryska upptrappningen.

Han fördjupade sig intensivt i Ukrainas historia, återvände till anteckningarna från tidigare resor, besökte landet på nytt och fogade samman allt detta till en bok som är både svårbestämbar och självklar. Rysslands invasion den 24 februari 2022 – starten på ett krig ”med det uttalade målet att förinta den ukrainska staten, kuva det ukrainska folket och utplåna dess kultur” – har gjort Schlögels arbete än mer aktuellt och angeläget. Att det nu, genom Bokförlaget Stolpes försorg, finns en uppdaterad och utökad utgåva på svenska är därför en viktig välgärning.

Schlögel menar att de relativt eftergivna reaktionerna på den ryska aggressionen 2014 – och som i dagens Tyskland alltjämt syns i senfärdiga vapenleveranser och intellektuella charader – hänger samman med att Ukraina sedan självständigheten 1991 sällan setts som en stat i egen rätt. I stället har landet ständigt ställts i Rysslands skugga politiskt, historiskt och kulturellt.

När världens blickar drogs till dramatiken i Ukraina för ett decennium sedan var den historiska okunskapen så omfattande att många kommentatorer inte hade mer att komma med än nidbilden av antisemitiska kosacker. Vissa inbillade sig rent av att ignoransen rymde något progressivt. Betydande delar av den västerländska vänstern var, tyvärr också på dessa sidor, mer upptagna med att misstänkliggöra Euromajdan-demonstrationerna än att erkänna bredden och civilkuraget i resningen.

Det är för att undvika ett förödande intellektuellt förräderi som Schlögel anmodar oss, och sig själv, att åtminstone se en del av ”förtvivlan och kraften i ett land som håller stånd”. För att känna för Ukraina måste man först känna till Ukraina. Det är en argumentation som stärks av Schlögels förmåga att rannsaka sig själv. Strängt, men utan stora gester, menar han att fascinationen för Rysslands ändlösa vidder, kantiga vänlighet och säregna intelligentia fått också honom, en av vår tids främsta Östeuropakännare, att ibland ignorera Ukraina.

Det är därför en både upplysande och uppfordrande resa som Schlögel tar med läsaren på för att utforska ett tiotal ukrainska städers ”historiska topografier”. Konkret betyder det att han promenerar, kommenterar arkitektur, läser verk av städernas stora söner, studerar kartor och frilägger spår av olika imperiers kultur och politik. Nogsamt noterar han var människor har bott, drömt, levt och dödats.

Bilden av Kievs kupoler och klostergångar blir till en berättelse både om stadens funktion som medeltida handelsplats och 1930-talets rivningshysteri. I Tjernivtsi imponeras han av den tyskspråkiga judiska intellektuella infrastruktur och vitala opinionskultur som fanns här runt 1900, hundratals kilometer utanför det huvudsakliga språkrummet. Ur det lilla dras historiens långa linjer.

Samtidigt har Schlögel samtiden för ögonen. Vandringen genom Odessa, där han gör sällskap med både Mark Twain och Sergej Eisenstein, föregås av en redogörelse för hur 48 proryska aktivister brändes inne i fackföreningshuset dit de tagit sin tillflykt under oroligheterna i maj 2014. Här tillåts inga förskönande förenklingar.

I varje stad besöks museer och monument. De är källor till historien, men framför allt till stämningarna i nuet. Det värdiga allvar med vilket minnet av Babij Jar – ravinen i Kievs utkanter där 33 371 judar sköts till döds den 29–30 september 1941 – numer vårdas i Ukraina använder Schlögel för att avfärda brännmärkandet av ukrainare som eviga antisemiter.

Schlögel vill göra läsaren uppmärksam på mångsidigheten i det historiska gränsland som Ukraina utgör. Likväl är det den delade erfarenheten av monstruösa våldsvågor som sätter djupast spår. Charkiv, Lviv, Donetsk. Överallt en obruten kedja av antisemitiska pogromer, ideologiskt impregnerat inbördeskrig, hungerterrorn Holodomor, folkförflyttningar, nazityskt förintelsekrig och realsocialistisk repression. Det är ett historiskt mörker som gör dagens ryska illdåd om möjligt än svårare att härda ut. Detta land har utstått nog.

Ambitionen att avläsa tiden i rummet, att lägga vikt också vid sådant som först kan verka oviktigt, knyter an till Schlögels mästerverk Terror och dröm (den enda av hans böcker som hittills getts ut på svenska). Det är en tegelstenstjock kollageskildring av Moskva och de stalinistiska utrensningarna 1937 – ett slags ögonblickets och platsens totalhistoria – där teatertablåer, telefonkataloger, fabrikernas skiftgång, och allt däremellan, används för att göra det uppskruvade raseriet förnimbart.

I Dilemmat i Kiev är metoden inte lika konsekvent och stadsporträtten olika lyckade. Vissa delar liknar rena litteraturreferat. Insprängt analyserar Schlögel Putins aggressiva ”euroasiatiska” imperialism som ett försök att skyla över Rysslands misslyckade modernisering, vilket underlättas av att många ryssar inte fullt ut har accepterat Ukraina och andra postsovjetiska statsbildningar. Däremot bestrider Schlögel att Krim skulle haft en särskild betydelse för den breda befolkningen innan Putins propagandakampanjer inleddes. Historien blir brisant först när någon gör försåtligt bruk av den.

Resonemangen är rimliga, men inte banbrytande. Det finns alltså randanmärkningar att göra, men inga som förtar vare sig bokens eller författarens bestående värde. Till det intrycket bidrar särskilt språkets glödande saklighet, som Joachim Retzlaff tonsäkert överfört till svenska.

Hela Schlögels produktion – imponerande variationsrik till både form och innehåll – visar vilken stor stilist han är. Allra tydligast syns det i den eleganta och allvarsamma lätthet som bär upp essän Planet der Nomaden om migration som historiskt och samtida fenomen. Den är dessutom ännu ett exempel på att Schlögel väljer sina ämnen intuitivt utifrån konkreta intryck snarare än med inomvetenskaplig hänsyn. Så har han heller aldrig varit intresserad av att utveckla historiska teorier.

Schlögel försöker förstå det förflutna med närhet och utan abstraktioner. På samma sätt navigerar han i nuet. Dilemmat i Kiev avslutas med några av de många essäer och artiklar han har skrivit sedan krigsutbrottet. Han angriper generell geopolitik, sociologen Jürgen Habermas och andra intellektuella som förespråkar förståelse för Putin och idén om att Förintelsen förhindrar Tyskland att tydligt ta ställning. Kritiken går att läsa som de förtätade konsekvenserna av Schlögels hela förhållningssätt.

Det är inte analytiska, ideologiska eller moraliska modeller som kommer att leda oss rätt. Istället måste vi acceptera att vi – för att använda formuleringen som Schlögel lånar av den tyske filosofen Ernst Bloch – befinner oss i ”det levda ögonblickets dunkel”. En situation så öppen och tumultartad att det krävs uppmärksamhet och erfarenhetens uppövade gehör för att bevara sinnesro och riktning, men där var och en av oss ändå måste bestämma sig på nytt.

”Ukrainarna har beslutat sig för att kämpa för sitt oberoende och sin frihet, för sin värdighet – i en position som man trodde var utsiktslös. Även vi kan välja, vi kan bestämma oss för att hålla oss utanför eller för att ingripa.”

Fotnot: Transkriberingen av ortsnamn är desamma som används i boken.