Så gick det till när Sverige svek kurderna

Kurdo Baksis ”Endast den som är turk är lycklig” är elegant och vackert skriven

En ”dragoman” är en språkkunnig person som förmår skapa en bro mellan den snåriga osmanska byråkratin och de västerländska diplomaterna, skriver Kurdo Baksi för oss som inte visste.

Baksi skriver i den yrkestraditionen; han lär ut osmansk historia, litteratur, religion, populärkultur och dessutom dagspolitik. Allting mycket nära de ofta sorgliga kurdiska erfarenheterna. Enligt Baksi gestaltas dessa främst i poeten Gunnar Ekelöfs ”Diwan över fursten av Emgión”, den torterade, blinde, fiktive, armenisk-kurdiske fursten från 1000-talet. Ekelöf är en klassiker i Kurdistan.

Baksi skriver elegant i denna vackra bok. Ofta självbiografiskt, om den värld han älskar: Bosporens skönhet, den bysantinska konsten och de mäktiga kulturernas möten. Det mesta har smulats sönder av geopolitikens till synes oemotståndliga makt.

Kurderna berövades sin rätt att bilda egen nation efter fredsförhandlingarna 1919. Runt fyrtio miljoner kurder (siffran är osäker) lever ännu utan ett eget land och under turkiskt förtryck. Turkiets auktoritära system skyddas ytterst av geopolitik och Nato. Landet är den västliga krigsalliansens utpost mot fienderna i öst. Atomvapnen står beredda på turkisk mark. Erdoğan, Putins like och vän, är befälhavare över Natos näst största militärapparat.

Erdoğan får också västs välsignelse och sextio miljarder kronor för att stänga inne fyra miljoner syrier. De måste hållas utanför EU.

Kurdo Baksi kallar Turkiet en ”pariastat”, med makt byggd dels på ett gigantiskt våldskapital, dels på lögner. En av dem är förnekelsen av folkmordet på armenierna 1915. En annan är vägran att erkänna kurdernas existens. De finns, de förtycks, deporteras, fängslas, berövas sitt språk och sin kultur. Indoktrineringen inleds redan i skolåldern. Baksi tvingades då uttala eden: ”Endast den som är turk är lycklig.”

Baksi, så självklart delaktig i den svenska offentligheten, skriver aldrig bittert eller självömkande. Han anklagar dock Sverige för förödmjukande undergivenhet inför den turkiske diktatorn och för att överge kurderna. Allt med syfte att bli medlem av Nato.

Den djupa turkiska staten är, som Baksi väl beskriver, byggd på samarbete med terrororganisationer, miliser, ekonomiska oligarker och maffia. Till den staten ska Sverige sälja avancerade vapen och med den ska polissamarbetet fördjupas. Sverige är selektivt. PKK som numera är mer ekoanarkistiskt än leninistiskt, ska krossas. De grå vargarna, Erdoğans mordiska garde, kan härja vidare i Sverige precis som de av Turkiet dominerade islamska institutionerna. Övervakningen av journalister i Sverige kan fortsätta, helt enligt den turkiske säkerhetschefen Hakan Fidans anvisningar.

Flera i Baksis familj valdes till ledande positioner inom socialdemokratin, en gång i tiden förstående till den kurdiske frihetskampen. Baksi gör en tragikomisk iakttagelse: länge togs Nasrin Abdullah entusiastiskt emot av socialdemokratiska statsråd. Hon är ledare för YPJ, den kvinnliga, kurdiska militära motståndsrörelsen i Syrien. ”Efter den svenska medlemskapsansökan i Nato har jag aldrig sett henne i Stockholm.”

Från solidaritet med kurdisk befrielsekamp till lojalitet med kurdernas förtryckare.