Vilseledande i starten men sen lyfter det
Jonathan Lundbergs bok har luckor – men är en bra introduktion till det digitala kulturkriget
Publicerad 2021-10-27
Redan på sidan elva i journalisten Jonathan Lundbergs nyutkomna bok Från världskrig till nätkrig kommer det jag bävat för: ”Redan Gutenberg …”, ”då som nu”. Inget är nytt, internet är bara ett medie som vilket som helst. Suck. Orkar jag detta?
Den amerikanska professorn Shoshana Zuboff använder ordet ”exempellöst” när hon i sitt standardverk Övervakningskapitalismen beskriver de utmaningar och möjligheter som internetutvecklingen skapar.
Alltså: Sociala plattformar är inte torg, Google är inte ett bibliotek och AI är inte Microsoft Excel. För den som verkligen vill förstå internets betydelse för demokratin, blir det vilseledande med detta ständiga fipplande med historien som passepartout för allt digitalt. Så ”dået är nuet”-premissen för Lundbergs bok gör att jag omedelbart vill skicka tillbaka den och avböja recension.
Och vattnet på min kvarn fortsätter rinna genom bokens tidiga kapitel: George Creels amerikanska propagandakoncept inspirerar Goebbels och Hitler. Sen tillbaka till USA och Aldous Huxley, vidare till hippies, LSD och Tim Leary. Sedan kommer vi till 70-talet, och mer LSD. Missförstå mig rätt – Nazityskland och Silicon valley är inte ointressanta för den nytillkomne mediestudenten, men skapar premissen för logiska felslut om nätkrigets anatomi.
Men Lundbergs bok ändrar karaktär; det visar sig att ordet ”världskrig” är lite ditslängt. Tipset är att söka i e-boken efter namnet ”Stewart Brand”, och börja läsa ungefär där. Året är, så klart, 1984 när Brand utbrister ”Informationen vill vara fri!” i en ordväxling med Apples Steve Wozniak, och den digitala historien och Lundbergs bok får liv. Han slänger sig ned i superintressanta kaninhål som exempelvis tidiga nätforumet Well och den japanska Otaku-kulturen där internets motsägelsefulla krafter får konturer.
Lundberg skildrar viktiga internethistoriska perspektiv, som de om nätforumen 2chan, 4chan och 8chan, och om gamingvärldens kulturella betydelse för näthatet.
Ok, boken saknar en del helt avgörande namn; var är exempelvis Peter Thiel – mannen som mer än någon annan förkroppsligar den kaliforniska techkulturens symbios med Trump-eran? Överallt nämns Marshall McLuhan men inte ett ord om Vannevar Bush?! Och av den så självklara grundpremissen ”dået och nuet” blir det bara en kort fundering på bokens absolut sista sida. Ja ja – gnäll gnäll, men lägger man ribban på 2.42 så får man se till att knyta skorna ordentligt.
Så Lundbergs bok har några irriterande luckor, men jag tråcklar väl in den i bokhyllan bredvid Peter Pomerantsevs Det här inte propaganda. Det är inte kattskit. Från världskrig till nätkrig är – till hälften – en av få läsvärda svenskspråkiga böcker för den som vill få en introduktion till det digitalt drivna kulturkrig som rasar i vårt samhälle.
