Lent sarkastisk – och språkligt urvass
Pia Bergström om Maja Lundgrens sf-roman ”Den skenande planeten”
Publicerad 2018-08-30
Ki från den paradisiska planeten Zarmina i stjärnbilden Vågen anländer till jorden. Hon har överlevt resan genom flera maskhål, har spacelag och vissa balanssvårigheter och är lite nervös inför det tal hon ska hålla på den stora Fredsfesten hon inbjudits till för att fira att det fjärde världskriget på jorden är slut. Hon har aldrig varit på jorden förut och hon är mycket nyfiken på förfädernas hem, på naturen och den okända färgen grön.
Ki härstammar från den grupp människor som koloniserade Mars femhundra år tidigare, och som efter ett meteoritnedslag reste vidare ut i det okända. De hade turen att hitta en planet med stabilt klimat och mat i överflöd. Så i stället för att arbeta i sitt anletes svett kunde de nya Zarminerna umgås, leka och forska och lära barnen de urgamla sagorna och myterna. Barnen som numera printas fram, cell för cell, utan att sex och passioner är inblandade.
På jorden där en mutation gjort att alla mödrar dör av att föda barn men där människorna är besatta av etnicitet och blodsband kör de fortfarande med gammaldags inkubatorer som ju kräver ägg och sperma och två köttsliga föräldrar.
Obegripligt krångel, tycker Ki som sett de lyckliga egensinniga barnen på Zarmina, ägda av ingen, vårdade och fostrade av utvalda barnälskare.
Maja Lundgrens sciende-fictionroman Den skenande planeten förvånar mig med att vara så trevlig, så påhittig och finurlig. Framtiden nu förtiden är ju annars rena ångestskynket!
Men Den skenande planeten är så lent sarkastisk och språkligt urvass att jag skrockar och ler under läsningen, trots allt det i grunden allvarliga och civilisationskritiska.
Genren sf har ju genom åren lockat alla möjliga fiktionsskapare och klichéförvaltare. Numera är det väl främst inom film och dataspelsvärlden som onda robotar har makten, tappra björnar joinar befrielsearmén och vem som helst kan teleporteras med ett klick.
Lundgren skriver i en klassisk tradition, där gestaltningen av en framtida värld används för att kritisera tendenser i nutiden och extrapolera dem för att visa vilka ruggiga tider som väntar om vi inte besinnar oss.
Den som följer den stundom yra och illamående, men rätt klipska Zarmina-människan Kis turné runt en svårt krigshärjad jord på 2500-talet, får möta ett antal illistiga maktmänniskor som redan innan den stora Fredsfesten börjat smida ränker, bilda nya pakter, beljuga och baktala varandra. Statscheferna, som faktiskt är kvinnor allihop, liknar de maffiatyper Lundgren skrev om i Myggor och tigrar. De tror att folk behöver ”en auktoritet att tro på”. De tror, falskt leende, att människor ”vill bli blåsta”.
Ja, ingenting är nytt under solen, inte heller i den här historien. Inte ens Ki känns särskilt främmande fastän hon är född under den röda dvärgen Gliese.
Den gestalt jag nog kan identifiera mig mest med är Kis dråplige staccatopratande ciceron Pierrehumbert, med en bokstavligen utbränd hjärna och sladdar hängande från huvudet. Han är karaktärslös och småelak och plågas av ett implanterat chip med framtidens internet, som efter kriget inte längre fungerar och vars spökaktiga pågående loop av bilder och ljud blandats in i hans egna minnen och tankar utan att han längre vet vad som är vad.
Pierrehumbert kontrasteras på ett roligt vis med Kis långsamma tal och avslutade meningar, hennes vana vid långprat och stortänk. I Zarmina lär man sig minnas, filosofera och tradera i stället för att smattra ner mess och hetsäta det senaste.
Den skenande planeten vill bromsa oss lite, så läs den lugnt och eftertänksamt. Helst ute i det gröna, så länge det nu varar.
