Stark spelare med svaga kort

Torsten Kälvemark läser om Putin – och männen bakom honom

Torsten Kälvemark

Det finns ett infantilt drag i den debatt och journalistik där allt som rör Ryssland fokuseras på Vladimir Putin. Vi kan läsa spaltmeter om ”Putins gasledning” och ”Putins ubåtar”. Intellektuell analys blir ”Putinkramande” eller ”Kremlfjäsk”. En annons på nätet förkunnar: ”Putin avlyssnar dig”. Han tycks vara både en övernaturlig kraft och en ondskans inkarnation.

Det här är förstås inget isolerat svenskt fenomen. När en republikansk senator i USA nyligen röstade emot Nato:s utvidgning utropade hans partikollega John McCain upprört: ”Han arbetar för Vladimir Putin”. Man får gå tillbaka till 50-talets McCarthyism för att hitta liknande anklagelser om landsförräderi.

När det kalla kriget riskerar att upprepas är det allt viktigare med en saklig diskussion kring Ryssland och dess ledare. Michail Zygars bok om Kremls innersta kretsar är ett välkommet bidrag till en mer nyanserad debatt.

Visst ser Zygar problemen kring dagens ryska statsledning. Han är en kritisk journalist med bred internationell erfarenhet. Som medarbetare på den sista obundna tv-kanalen Dozjd känner han från insidan mediernas trånga villkor i dagens Ryssland. 

Samtidigt är han ett exempel på att det mitt i åsiktsstyrningen finns ett utrymme för ifrågasättande perspektiv. Hans bok har blivit en bestseller i hemlandet. Intervjuad på en rysk sajt berättar han att läsarna är unga, ofta under 35 år. Det finns ett sug bland yngre ryssar att få veta mer än vad som rapporteras i statskontrollerade medier.

Att han träffar rimligt rätt i sin analys bekräftas också av en initierad iakttagare som Svetlana Aleksijevitj som karakteriserat hans bok med orden: ”Den första konsekventa beskrivning jag läst av de senaste tjugo årens händelser i Ryssland”.

Egentligen är Zygars journalistiska metod enkel. För min del leder den tankarna till Seymour Hersh och hans reportage om intrigerandet i Washington inför invasionen i Irak. Presidenter må ha en betydande exekutiv makt men det finns starka politiska och ekonomiska intressen omkring dem när beslut ska fattas. 

I det ryska fallet sätter Zygar strålkastaren på de många aktörer som funnits med i bakgrunden sedan Putin år 2000 efterträdde Boris Jeltsin som president. Precis som Hersh utgår Zygar från förtroliga intervjuer med de inre maktspelarna. Hans informanter är anonyma, något som förstås kan skapa en osäkerhet om sanningshalten.

Här framträder ett myller av aktuella eller avdankade personer. Det är gamla kommunister och nyrika oligarker. Det är liberala reformivrare och euroasiatiska filosofer, romantiska nationalister och nyvaknade slavofiler. Namn som Kasianov, Patrusjev och Setjin virvlar runt. Ibland har läsaren svårt att hänga med i ett persongalleri som är rikare än i en roman av Tolstoj.

Om den nyligen arresterade oppositionsmannen Aleksej Navalnyj säger Zygar att han nog är den enda riktiga politikern i Ryssland. Men, fortsätter han, eftersom politiken i landet inte är offentlig finns det inga andra dårar som väljer bort livet för att ägna sig åt politik. Navalnyj slåss ihärdigt mot korruptionen och just nu har han siktet inställt mot premiärministern Dmitrij Medvedev.

Ett av bokens avsnitt handlar om hur oljemagnaten Michail Chodorkovskij förlorar både förmögenhet och frihet genom sina politiska ambitioner. Över huvud taget har ju rövarekonomins miljardärer spelat en viktig roll i Ryssland sedan 90-talet och härvan av politiska och ekonomiska rivaliteter har lett till uppmärksammade mord där det är svårt att veta vem som egentligen legat bakom brotten. 

När det gäller den tidigare kommunistiske parlamentarikern Voronenkov som nyligen mördades i Kiev kan inte ens oberoende ukrainska bedömare avgöra om han blev ett offer för den ryska säkerhetstjänsten eller korrupta affärsintressen.

Med några makthavare i gamla Sovjetrepubliker har Putin haft särskilt spända relationer. Det gäller Georgiens tidigare president Micheil Saakasjvili och ukrainska ledare som Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko. 

Förhållandet till Ukraina fortsätter som alla vet att vara traumatiskt på många olika plan. I den ryska politiken där har försvarsminister Sergej Sjojgu varit en nyckelspelare, en man som enligt Zygar kan framstå som mer hårdför än säkerhetstjänstens folk.

I bokens sammanfattning skriver Zygar att den Putin vi föreställer oss egentligen inte finns i sinnevärlden: ”Det är inte Putin som har fört Ryssland till dagens situation – faktiskt motsatte han sig länge dessa metamorfoser. Men sedan gav han efter; han insåg att det blev lättare så”. Bilden av honom som den allsmäktige ryske tsaren är främst skapad av sviten i hans närhet men också av politiker och journalister i väst.

Det är en slutsats som i och för sig kan låta förenklad. Putin är tillräckligt smart för att inte utan vidare låta sig användas som en bricka i andras politiska spel. Det är heller ingen grund för att ursäkta vad han ytterst ändå ansvarat för, vare sig det gäller Tjetjenien eller Ukraina.

Snarare talar mycket för att han är en skicklig spelare av egentligen ganska svaga kort. Trots försöken att isolera Ryssland är han en eftersökt samtalspartner. På akutmottagningen i Kreml trängdes nyligen Netanyahu, Erdogan och den tyske utrikesministern Sigmar Gabriel på en och samma dag. 

Att ge en entydig bild av en stormaktsledare är en svår uppgift vare sig han heter Putin eller Bush. Med sin rapport från Kreml har Michail Zygar ändå lyckats snickra ihop en fin ram kring ett något diffust härskarporträtt.