Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Alf, Alvar

Dödshjälp är ett blytungt ansvar för en människa

När den väl finns tvingas man ta ställning

Publicerad 2025-06-03

Eva F Dahlgren

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”Om jag vore en hund. En berättelse om dödshjälp” av Eva F Dahlgren

”Det är upp till dig.” Det sa den svårt cancersjuke Michels anhöriga när han berättade att han ville ha dödshjälp. ”Om du vill göra det, om du inte vill göra det, det är upp till dig.” Michels föräldrar och hans partner Geert, som berättar historien, var överens om att det var hans liv och hans beslut.

Ett datum bestämdes. Michel fick två olika mediciner för att hans hjärta skulle sluta slå. Enligt Geert var det ”verkligen fridfullt”.

Så ser drömmen om döden ut. Att få bestämma alldeles själv och med hjälp av en läkare lugnt och stilla gå över till andra sidan. Som man kan göra i Nederländerna, där Michel levde och dog.


Jag läser Geerts berättelse i Eva F Dahlgrens debattbok ”Om jag vore en hund”. Titeln är ett citat från skådespelerskan Margareta Sachs som tog sitt liv 1919 genom att skjuta sig. Hon hade svår astma och stod inte ut, och eventuellt bad hon i något skede Dahlgrens farmor om hjälp att dö.

Farmorn är ett omständligt sidospår i en bok som annars till största delen består av intervjuer med dödshjälpsförespråkare i Sverige och Nederländerna. Den ligger rätt i tiden. Dödshjälp tillåts i land efter land, och diskussionen bubblar även i Sverige. Aftonbladet skrev nyligen om 87-åriga Annika Hildebrand som hade önskat dödshjälp men samlade på sig smärtstillande tabletter för att kunna få dö för egen hand – vilket hon också gjorde. 2022 väckte ekonomen och buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblads assisterade självmord stor uppmärksamhet.


Det finns fler fall och gemensamt för dem är att de handlar om människor med resning, starka individer som säger att de har levt färdigt. Berättelsen om dem är avklarnad och god. Eva F Dahlgren kontrasterar med skräckhistorier om folk som tvingats leva sin utdragna sista tid utan att kunna vare sig svälja eller röra sig.

Hon tar också upp två kvinnor som på grund av svåra, obotliga ryggsmärtor tog livet av sig genom hängning respektive drunkning. ”I Sverige finns ingen nödutgång” skriver hon. Jo, det gjorde ju det. Men att hänga sig verkar mer brutalt än att få en prydlig injektion av en medicinsk expert.


Ändå har Dahlgrens solskenshistorier om människor som fått välja dödshjälp en underlig ångestframkallande effekt på mig. Det är något med hur väloljat Nederländernas system framställs.

Geert påstår till och med att alla som kommer in på sjukhus, om de så bara är tjugo år gamla och har lunginflammation, måste svara på frågor om hur mycket behandling de vill ha. Ska de till exempel återupplivas vid hjärtstopp? En del patienter blir ”upprörda och panikslagna”, men då förklarar den obeveklige Geert att diskussionen måste ske. Det ska pratas och vridas och vändas på alternativ, och sedan skrivs alltihop in i journalen.

Det spelar roll vem man är och i vilket samhälle och sjukvårdssystem

Här undgår minsann ingen att bestämma över sitt öde. Jag hade definitivt varit en av de panikslagna. Alla dessa frågor – och just när man är sjuk dessutom! På vilka grunder ska jag säga ja eller nej till återupplivning, avancerad behandling och i något skede dödshjälp? Ska jag tänka på mina anhöriga som våndas av mitt lidande, de skattepengar jag kostar, att jag blivit kroppsligt motbjudande? På att jag är gammal eller inte kan arbeta och vara till nytta för stat och näringsliv?

Om dödshjälp finns på kartan måste jag ta ställning. Det kanske är frihet men det är också ett blytungt ansvar att lägga på en människa.


Dödshjälpsdebatten är så väldigt individualistisk. På så vis är den logisk i samhällen präglade av den liberala idén om ett rationellt, självständigt subjekt som ytterst står fritt bortom konventioner, kultur och ekonomi. Den här ideologiska figuren är så stark att all tveksamhet inför statligt sanktionerad dödshjälp framstår som lite irrationellt religiös. Och det vill ingen vara, inte ens Göran Greider som i en artikel här på sidorna till slut viskar sitt ja till dödshjälp. Då är han ändå, till skillnad från mig, troende.

I själva verket finns det förstås ett sammanhang för allt, också dödshjälp. Det spelar roll vem man är och i vilket samhälle och sjukvårdssystem.


Den danska författaren Emma Holten skildrar i sin bok ”Underskott”, som är en plädering för att uppvärdera synen på välfärd och omsorg, hur en särskild form av ekonomism dominerar i samhällen som vårt. Den grundar sig i upplysningstidens intresse för mätbarhet och rationalitet, och där passade inte omsorgsarbete och reproduktion in. Jag läser i Holtens bok att 2022 satsade länderna i Europa i snitt 1 000 euro mindre på offentliga tjänster per person än de gjorde före finanskriserna 2008 och 2020. Det var ett krav från EU och IMF att skära i dessa utgifter ”för att signalera ansvarsfullhet till finansmarknaderna”.

Det borde kunna vara vackert och rätt

Det är alltså under en sådan ekonomistisk överideologi, och i en sådan slimmad vårdapparat, som dödshjälp rent faktiskt ska utformas och utföras. Det låter inte som ett drömscenario.


Och det är just det här sammanhanget som gör att jag värjer mig när Eva F Dahlgren uppehåller sig vid det faktum att andelen gamla människor ökar i den rika världens befolkningar. Det föds färre barn och vi lever allt längre. Dessa urgamlingar kostar förstås. ”Jag vill inte belasta i onödan”, citerar hon en intervjuperson, ”så viktigt är inte mitt liv”.

Själv vill jag spontant skrika: ”Men det vill jag! Liv till varje pris! Och ge vänligen fan i att försöka avliva mina älskade åldrade familjemedlemmar av ekonomiska skäl!”

Samtidigt är det inte heller så lockande att leva länge med svår sjukdom och vara beroende av en ständigt nedprioriterad vårdsektor. Helena Brors, en av få eldiga debattörer mot dödshjälp, berättar i tidskriften Parabol om en 44-årig kvinna i Kanada som valde dödshjälp mot sin egentliga vilja. Sathya Dhara Kovac led av ALS. Hon ansåg att hon kunde haft ett bra liv ett tag till om hon bara fått fler assistanstimmar. Men det var omöjligt och hon hade inte råd att betala privat.


Helena Brors fyrar också av en rejäl salva av anklagelser mot dödshjälpsförespråkare. Det är Goebbels nazistiska eutanasipropaganda, fascism och hela molevitten. Att fascismen är tillbaka i högerradikal skrud är det ingen tvekan om. Kombinerad med idealet om den starka individen, endast underordnad de ekonomiska reglerna, är den en farlig cocktail.

Men dödshjälp är för guds skull tänkt att vara motsatsen till människofientligt – det ska vara en human utväg för den som lider. Det borde kunna vara vackert och rätt. Jag missunnar ingen att slippa smärta, tilltagande hjälplöshet och utdragen dödsångest. Kanske kommer jag själv att vilja ha hjälp att dö en dag.

Tyvärr stiftas lagar om rätt till dödshjälp i en värld som inte är särskilt humanistisk. I en seriös diskussion får vi inte blunda för det.

Scenkonstpodd: Kritcirkeln

Cool scenkonst & gråtande kritiker
Cool scenkonst & gråtande kritiker
1:24:59

Konstpodd: I själva verket

Konsten att förstöra konsten
Konsten att förstöra konsten
31:26

Följ ämnen i artikeln