Angelägen men lite framhastad förintelseberättelse

”Det var jag som skulle dö” kommer att beröra många hjärtan

Publicerad 2020-02-21

Natalie Verständig Axelius har skrivit ”Det var jag som skulle dö”, som handlar om hennes morfar Samuel.

Finns det något vackrare sätt att vårda minnet av nära och kära än att skriva en bok om deras liv? Jag tror inte det. När dessa liv dessutom lär oss om något om historiens stora tragedier blir ansvarsbördan större. Då handlar det inte bara om att förankra berättelsen i nuet, utan också om att beröra framtida läsare.

Hur skriver man om Förintelsen? Om en morfar som överlevt och tiden efter? Om överlevarens största förbannelse: känslan av skuld?

Nathalie Verständig Axelius verkar ha brottats med dessa frågor när hon skrev Det var jag som skulle dö, en fiktionaliserad berättelse om hennes morfars öde. Romanen börjar med att författaren vandrar omkring i morföräldrarnas villa bland murriga skåp, väggur och skinnband med de babyloniska rabbinernas Talmud-kommentarer.

Sedan öppnar sig berättelsen som ett spegelskåp mot två tidsflöden. Det ena ägnas åt barbariet, åt morfaderns erfarenheter av nio olika arbets- och koncentrationsläger, innan han räddas från Bergen-Belsen 1945. Inledningsvis får vi följa det uppsluppna livet kring familjens matbord – väldoftande gefilte fisch, religiösa ritualer och visdomsord – men tämligen snabbt därpå kastas vi in i den vardagliga terrorn: förföljelsen, springet i trappuppgångarna, ghettot, de hastiga avskeden. Den långsamma resan allt längre in i nazisternas dödsmaskin.

Verständig Axelius är en mästare på att fånga ondskans normalisering, i korta, distinkta scener berättade utan patos eller bitterhet. Passagen där en man väljer att sälja sina guldtänder för lite mat – men som dör kort efter att tänderna dragits ut – kommer att leva länge inom mig.

Lika drabbande är scenen där Samuel och hans bror ber om att förflyttas från ett läger till ett annat, utan att veta om de kommer att skickas till gaskamrarna eller till nya arbetsuppgifter.

Det andra tidsflödet ägnas åt morfaderns ankomst till Sverige – saneringsbehandlingen, kulturkrockarna, återföreningen med brodern, tystnaden. Ingen tycks vilja prata om vad som hänt, men mycket sägs ändå mellan raderna i denna romandel som dock känns betydligt mindre genomarbetad.

Det var jag som skulle dö är en ytterst angelägen berättelse som också kommer att spridas till många skolor, tack vare Micael Bindefeldt-stipendiet, men kritikern i mig kan inte låta bli att tycka att Verständig Axelius traskat lite för snabbt förbi berättelsens största smärtpunkter.

Ögonblicket då Samuel får reda på att större delen av hans familj avrättats skildras med alltför lätt hand, liksom mötet med den kvinna som skulle komma att bli hans hustru. Detsamma gäller skildringen av morfaderns återförening med sin bror.

Spegelskåpets innersta skrymslen förblir orörda. Om det beror på respekt eller tidsbrist är omöjligt att veta, men Det var jag som skulle dö kommer säkerligen att beröra många nutida och framtida hjärtan ändå.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln