Ett chockerande reportage om den svenska BB-krisen

Bjurwalds reportage om svensk förlossningsvård kan bli en historisk vändpunkt

Uppdaterad 2019-10-03 | Publicerad 2019-10-01

Demonstration mot BB-kaoset i augusti 2017. Boken ”BB-krisen” går till botten med allt som gått fel med den svenska förlossningsvården. ”En chockerande ögonöppnare, flera gånger är det svårt att inte börja gråta”, skriver Kajsa Ekis Ekman.

När ett sto ska föla rekommenderar veterinärsällskapen: ”När det är dags för fölning bör stoet vara i gott hull och inte utsättas för onödig stress eller förändringar. Man bör definitivt inte flytta högdräktiga ston.”

Samma sak gäller inte kvinnor i Sverige. Nej, här avvisas kvinnor då vattnet gått, eller flygs till Finland för att föda då sjukhusen inte har plats. Här får kvinnor föda i bilar och vid vägkanten då BB har lagts ned. Här får barn hjärnskador på grund av överbelastad sjukvård. Ja, här dör barn till och med i magen då födande uppmanas att vänta hemma tills det är för sent.

Sådan är situationen i ett av världens rikaste länder, utan ekonomisk kris. Faktum är att i Sverige dör fler barn vid förlossning än i de andra nordiska länderna. Hur är det möjligt att livets största händelse behandlas så nonchalant?


Journalisten Lisa Bjurwald går till botten med det hela i sin nya bok BB-krisen, en chockerande ögonöppnare. Flera gånger är det svårt att inte börja gråta. Exempelvis hade barnmorskan som rapporterade ”tunnelseende” då hennes misstag orsakade grava hjärnskador på barnet som sedan avled, två år tidigare slagit larm om ohållbara arbetsförhållanden. Hon varnade i ett brev för att patientsäkerheten var i fara – men ingen lyssnade.

BB-krisen måste vara 2019 års bästa repor­tage­bok. Bjurwald har också hittat hem som författare

För trots att barnmorskor om och om igen slår larm viftar ledande politiker och chefer bort krisen på ett sätt som får Bjurwald att jämföra med diktaturer. Det kan tyckas överdrivet, men ju mer man läser, desto skandalösare blir det att de kan säga sig ha läget under kontroll.

Landstingen fuskar nämligen med statistiken: så länge moderkakan tas ut på sjukhus räknas förlossningen som en BB-födsel, även om kvinnan fött i taxin. Chefer uppmanar därför ambulanspersonal att vänta med att ta ut moderkakan tills de nått sjukhus, vilket kan vara förenat med livsfara. Anmärkningsvärt är också att ingen enda politiker vågar svara på Bjurwalds frågor.


Vad är då problemet? En orsak till BB-krisen är naturligtvis resurser och pengar. Det har systematiskt skurits ner på vården: 1973 stannade kvinnorna sex dygn på sjukhus efter att de fött – i dag är det nere i 1,8 dygn, vilket gör oss till de mest snabbvårdade föderskorna i Europa.

Men som Bjurwald säger finns även en nedvärdering av den födande kvinnan. Man lyssnar inte på henne, man avfärdar hennes välgrundade oro som ”kontrollbehov” och skador betraktas som normala.

Jag funderar på det under läsningen: är detta en kvinnofråga eller inte? Det är något så paradoxalt med förlossningsfrågan, för egentligen berör den alla – alla föds ju, utan undantag – samtidigt som den är en kvinnofråga då det är vi som föder.


Kanske finns nyckeln till hur vi ska förstå kvinnoarbetet här. Det kvinnor gör (att föda och hjälpa andra att föda) är bokstavligen grunden för hela samhällets existens. Det är att producera och leverera liv. Ändå behandlas det av samhället som en struntsak, som kvinnorna själva får klara bäst de vill.

Detta kan samhället bara komma undan med just därför att arbetet är livsviktigt. Ingen kvinna kan strejka från sin egen förlossning. Ingen barnmorska kan lämna en nyfödd att dö bara för att hon har fyra andra förlossningar på gång. Så vi måste ge allt vi har och ju mer de lägger på våra axlar desto mer arbetar vi.

Det är samma med andra kvinnoyrken: förskollärare, sjuksköterska, hemtjänstpersonal. Alla har liv i sina händer och därför kan de inte sluta arbeta hur mycket som än skärs ner för att då drabbas oskyldiga. Medan den som är mäklare eller konsult enkelt kan säga upp sig om lönen inte passar.


”BB-krisen” måste vara 2019 års bästa reportagebok. Bjurwald har också hittat hem som författare efter de tidigare böckerna om extremhögern, som hade drag av skolredovisning. De saknade schwung och analys, men i det här ämnet har hon funnit sitt driv.

Sedan har hon sina käpphästar, som faiblessen för kejsarsnitt – hon anser att man bör öka antalet snitt – och en stark aversion mot mindfulness-jargongen som hon ser som en täckmantel för sadism. Jag håller inte med henne i det första fallet, men i det andra har hon en poäng.

Jag minns själv en artikel i tidningen Hälsa för ett antal år sedan, där den manlige författaren stolt berättade att ”vi valde att föda naturligt.” Det var något i hans ton som avslöjade att det var viktigt för honom att hans fru inte fick smärtlindring, att det var så han kunde känna att de var ett ”vi” som födde tillsammans. Jag har svårt att tänka mig en kvinna stoltsera med att hennes make dragit ut visdomständerna ”naturligt.”


BB-upproret har redan börjat. Under taggar som #bbkrisen delar kvinnor med sig av förlossningshistorier, och i flera städer hålls nu BB-marscher där barnmorskor, födande och födda går ihop. Bjurwalds bok kan bli en historisk vändpunkt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.