Språkligt skoningslös debut ger iskall ilning

”Vaken” skruvar sig ner i altruismens konsekvenser

Uppdaterad 2022-09-19 | Publicerad 2022-09-18

Mimmi Jensen Gellerhed (född 1970) debuterar med romanen ”Vaken”.

När jag slår upp Vaken tänker jag att det kanske var ett misstag att tacka ja till recensionsuppdraget. Jag som inte ens tog mig igenom första delen av Karin Smirnoffs Jana Kippo-trilogi, som aldrig riktigt vet om mitt problem med litteratur om svenska småstäders tystnadskulturer och nihilistiska intriger är att de är för exotiserande eller inte exotiserande nog.

Det visar sig snart vara en förhastad tanke. Även om Mimmi Jensen Gellerheds debutroman delar vissa motiv och miljö med den något luddiga genren ”glesbygd noir”, förvrids Vaken snabbt och rör sig förbi ingrodd smuts och hembränt-alkoholister.


I Jensen Gellerheds namnlösa by rullar Tess in med återvändarens alla kännetecken och parkerar sin husbil på tomten där hon växte upp. Huset har brunnit ner och vännen (i brist på bättre ord) Minou har gått genom isen. Tess återvänder, nedstiger som Indras dotter för att rädda byns förlorade själar, hitta sanning, ställa till rätta. ”Det är bara jag som har mod och driv på det här stället, så har det alltid varit. Om jag inte såg till att saker hände stod allt stilla” lyder Tess övertygelse.

När jag fortfarande tror på Tess ord läser jag bokens titel som en (lite löjlig) metafor för att ha vaknat ur sovstadens inskränkthet. Att – som bokens baksidestext uttrycker det ”se det som sin uppgift att rädda dem som inte vill bli räddade” – är trots allt en ädel tradition i litteraturen, sanningssägaren som möts av hån och våld.

Att byns befolkning reagerar på Tess infiltration med kyla och avsmak är då narratologiskt följdriktigt. Trots att Tess är långt ifrån helgonlik, famlar jag ändå efter en läsning där högafflar lyfts i skräck mot martyren. Det är skickligt av Jensen Gellerhed att lura mig in i lojalitet med Tess, vars bevekelsegrunder hela tiden anspelar på omtänksamhetens credon: ”Om jag inte tog hand om henne skulle hon gå vilse”, ”En riktig mamma gör allt för sitt barn.”


När Masahiro Mori utvecklade teorin om kusliga dalen (uncanny valley/bukimi no tani) utgick han framför allt från det obehag som uppstår när ett dött objekt, som en docka, blir för likt ett levande. Men redan när Jentsch och Freud skrev om das unheimliche fanns tanken att obehaget också kan gälla det motsatta. När något man känner samhörighet med som något mänskligt börjar uppvisa omänskliga drag.

I Tess fall är det inget mekaniskt urverk som uppenbaras under den naturtrogna ytan, diffen mellan människa och icke-människa är bara psykologisk, vilket inte gör obehaget mindre. Den isande ilningen när jag förstår exakt hur djup avgrunden är om jag låter min empati följa Tess vidare får mig att vilja släppa boken. Skydda mig med handskar och visir från risken att smittas av den perverterade altruismens yttersta konsekvens.


Det går förstås att läsa Vaken som ett porträtt av en miljöskadad människa som fastnat i psykotiska villfarelser, eller bara som en effektsökande psykologisk thriller. Men bokens styrka ligger i hur den laborerar med att invertera de ideal som psykopaternas affischnamn Patrick Bateman symboliserar. Det kapitalistiska/manliga status-samhälle som premierar rikedom och perfektionism är till synes motsatsen till den sossesvenska/kvinnliga idén om omvårdnad om de svaga. Att rädda människor från ett liv i kärlekslöshet och misär till varje pris. Men Jensen Gellerhed visar med språklig skoningslöshet att slutstationen är förvillande lik.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln