Katastrofal början på människans era

Anders Johansson läser Sverker Sörlins essä om antropocen

Publicerad 2017-05-02

Sverker Sörlin, miljöhistoriker (foto: Sofia Runarsdotter). Till höger: USA testspränger en atombomb vid Bikiniatollen 1946 (foto AP).

1930 konstaterade den amerikanske Nobelpristagaren i fysik, Robert Millikan, att jorden är för stor för att människan skulle kunna åsamka den någon större skada. Guds skapelse är orubblig. Man behöver inte vara Nobelpristagare för att inse att den saken inte längre är så säker.

Om denna insikt handlar miljöhistorikern Sverker Sörlins nya bok Antropocen. Antropocen? Sörlin översätter det smidigt till ”människans tidsålder”. Från början var det en beteckning på en ny geologisk epok: om vi sedan istiden har befunnit oss i holocen, har vi nu, hävdas det, inträtt i antropocen.

Grunden för detta skifte skulle vara att mänsklighetens avtryck nu, eller åtminstone i framtiden, kommer att vara geologiskt avläsbara. Vissa pekar på effekterna av fossila bränslen, andra på spåren av radioaktivitet efter alla atombombssprängningar 1945–1963, åter andra på blykoncentrationerna i Antarktis. Slutsatserna är hur som helst snarlika: jorden är inte längre opåverkad av människan. Millikan har motbevisats.


Fast på vilka grunder? Också bland geologer och andra specialister är det allt annat än självklart hur den nya epokbeteckningen ska definieras, och om den ens är befogad. Det är kanske den största förtjänsten med Sörlins bok: att den inte bara introducerar ett omstritt begrepp, utan initierat och nyanserat redogör för ett så stort spektrum av positioner, idéhistoriska bakgrunder, argument och idéer.

Det finns förvisso detaljer att haka upp sig på. Vid ett tillfälle förväxlas Paul Ricœur med Jean-François Lyotard. Och om historikern Fernand Braudel står det att han ”undervisat i Algers och utvecklat ett djupt intresse för Medelhavsområdets historia”. ”Algers”? Kan det vara ett spår från Wikipedia: ”While teaching at the University of Algiers between 1923–32, he became fascinated by the Mediterranean Sea”. Det må vara ogint att bråka om sådana detaljer, men de ger ett intryck av slarv som tyvärr är svårt att skaka av sig, och därför förstärker en mer övergripande oklarhet om hur bokens olika kapitel egentligen hänger ihop.


Men varför så mycket väsen om ett ord, om man nu inte råkar vara geolog? Alla utom Donald Trump vet ju att mänskligheten är på väg mot ekologisk katastrof – vad har det för betydelse vad vi kallar det? Svaret finns kanske i andra termer som en gång har uppfunnits; ord som ”evolution”, ”det omedvetna”, ”genus” och så vidare. Vad de lär oss är hur begrepp kan bidra till att synliggöra något i tillvaron som vi tidigare inte var medvetna om.

Kan ”antropocen” göra det också? Sörlin verkar hoppas på det – ibland låter han mer som marknadsförare än forskare. Den ambivalensen illustrerar det som är både lockande och problematiskt med antropocen-begreppet: det som från början var en geologisk term har blivit en del av den så kallade ekokritiken och en bredare miljökamp. Hårdaste vetenskap tycks plötsligt sammanfalla med politisk aktivism.

Att det är lätt att sympatisera med den kampen hindrar inte att den sortens politisering också bör ifrågasättas. Dels av politiska skäl: ett av problemen med att tala om mänsklighetens geologiska påverkan är, som Sörlin visar, att alla nyanser inom denna ”mänsklighet” riskerar att försvinna ur sikte. En jordbrukare i Sudan belastar inte jorden lika mycket som en skeppsredare i Norge, även om de har lika stor del i mänskligheten. Därför har det höjts röster för att det vore bättre att tala om ”capitalocene” eller ”econocene” i stället. Det är kanske inte människan som är boven i dramat, utan kapitalismen.


Men det finns också skäl till skepsis på mer filosofiska grunder. Problemet med påståenden som ”jorden själv blir fattigare och farligare” eller ”planeten måste värnas […] för sin egen skull”, är att de är oavsiktligt människocentrerade. Antropocen är, vill jag invända, trots allt inte ett problem för jorden utan för människan. Arter kommer att dö ut, livet ta sig andra former, energi omvandlas, men planeten kommer att snurra vidare.

Det är ett förbiseende man, enligt min uppfattning, möter ganska ofta i den växande ekokritiska forskningen: perspektivet är nästan alltid mer humanistiskt än de inblandade är varse. Och då är frågan om man, rent teoretiskt, verkligen har kommit någonstans med den nya epokbeteckningen. Är den rent av bara ännu ett uttryck för vår tids oändliga självupptagenhet och hybris?

Nej, det vore en överdriven slutsats. Den stora förtjänsten med antropocen-begreppet är kanske att det avslöjar en seglivad illusion beträffande förhållandet mellan natur och historia. Under den moderna tiden har de i regel uppfattats som strikt åtskilda kategorier: historien är frihetens område, det som skapats av människor; naturen är det lagbundna Andra som saknar historia.


Som Sörlin visar har denna uppdelning blivit alltmer ohållbar: ”Jordsystemet håller på att flätas samman med historien. Antropocen är ordet för denna sammanflätning.”

Hans bok är en utmärkt introduktion i den problematiken.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln