Krossar myterna om kvinnliga vikingar
Carl-Michael Edenborg om en underhållande pophistorisk studie
Publicerad 2021-07-31
Apocalypse now har en av historiens mest berömda filmscener: amerikanska attackhelikoptrar spelar Wagners Valkyriornas ritt som psykologisk krigföring medan de bestialiskt anfaller en vietnamesisk by.
Det kongeniala framgår vid läsandet av Valkyria: Vikingatidens kvinnor, en pophistorisk studie av den norsk-isländska stjärnakademikern Johanna Katrín Friðriksdóttir, flödande översatt till svenska av Henrik Gundenäs. Ty i likhet med attackhelikoptrarna, är valkyriorna flygande, blodtörstiga varelser som behärskar krigets kaos.
Intressantare är frågan varför så många drömmer om blodtörstiga kvinnor.
Texten utgår från ”Spjutsången”, eller ”Darradarljöd” som tolv valkyrior sjunger vid sin splattervävstol. Parallellen mellan karlarnas vevande med stridsyxorna och det typiskt kvinnliga vävandet är oemotståndligt poetisk.
Spjutsången tros vara den äldsta delen av ”Njals saga”, nyöversätt av Lars Lönnroth 2006. Friðriksdóttir säger att den är något av det mest ohyggliga i den fornnordiska litteraturen med dess väv av tarmar, avhuggna huvuden och regn av kokande blod.
Vikingakulten har räddats från högerextremismen till popkulturen. Kanske känner vi igen oss i gryende globalisering, förflyttningar, kulturkrockar, sociala förändringar och historiskt sett ovanligt stor könsjämlikhet.
Det märks i hur starkt vi drömmer om kvinnokrigare. 2017 menade några arkeologer att de utifrån benrester och dna kunde bevisa att en Birkagrav innehöll en kvinnlig krigare. Nyheten blev viral: världen trängtar gränslöst efter gränslöst blodtörstiga brudar.
Skillnaden mellan hopslarvad och vetenskaplig pophistoria märks när Friðriksdóttir lärorikt förstör hajpen. Bevisar exempelvis gossar begravda med jättesvärd att det fanns barnsoldater i vikingahären?
Intressantare är frågan varför så många drömmer om blodtörstiga kvinnor. Friðriksdóttir, som hävdar att kvinnliga vikingakrigare aldrig har funnits bortsett från undantag, föreslår att myterna var ”kompensation för kvinnors kringskurna frihet
i verkligheten”.
Myter står inte oberoende av sitt samhälle. Men de kräver skicklighet för att användas som källor; inte minst när de som i detta fall nedtecknades långt senare, av kristna, i en annan litterär tradition.
Skicklighet – och tvärvetenskap. Litteraturvetaren Friðriksdóttir använder även historievetenskapens och arkeologins metoder och rön för att ”inviga” läsaren i historien om vikingarnas konstkvinnor och råkvinnor.
Genus är självklart viktigt, men Friðriksdóttir lägger vikt vid åldern: åldersgränser och övergångsriter är centrala i alla kulturer, och förhandlingsbara. Ålderisterna är inte ute och cyklar. Boken följer vikingakvinnans åldrar, som börjar vid fem: först då hade barnet överlevt småbarnsdöden och barnamördandet.
Nästa gräns var puberteten, därefter klimakteriet: då kunde särskilt änkor inta en rätt stor plats, även politiskt. Detta tog stopp vid åttio: ej längre visa utan opålitliga, blev kvinnor omyndigförklarade.
Trots barnamord och blodbad i stenstil hade vikingar hjärtan: sagorna skildrar mödrars svåra sorg över döda barn, kvinnlig sexualitet, svartsjuka och hämndlystnad – kvinnor tycks pådrivande i denna hederskulturs urspårade hämndspiraler.
Några brister stör: ordet ”antifeminism” använt på tiden före kvinnorörelsen (”misogyni” eller ”sexism” goda nog). Men att Friðriksdóttir skriver ”cis-kvinna” och hänvisar till modern psykologi är berikande: övergrepp och förluster kan vara traumatiska och ge symptom på ptsd och depressioner, oavsett diagnosernas egen historia.
Den allvarligaste bristen är klassblindheten. Vikingarnas var ett slavsamhälle. Trälinnorna, också de vikingakvinnor, nämns dock bara i förbifarten. De ärvdes, köptes, kidnappades och utnyttjades. Rimligen är det liken efter dem, utnyttjade i trossen för matlagning och våldtäkt, som hittats i vikingamassgravar, snarare än kvinnliga krigares? Detta förbigår Friðriksdóttir.
Dessa brister fläckar men svärtar inte mitt omdöme: Valkyria är föredömlig pophistoria som både undervisar och underhåller, upplyser och hetsar upp.
