Baldwin tränger in i det amerikanska psyket

I essäsamlingen ”En svart mans anteckningar” skriver James Baldwin genom multipla medvetanden

Donia Saleh

helskärm

När författaren och aktivisten James Baldwin 1949 grips i Paris och sitter i fängelse i åtta dagar för att detektiver hittat ett stulet hotellakan i hans hotellrum, tänker han till en början att det inte kan vara så allvarligt. Ett lakan, liksom? Senare slår det honom att han är i händerna på ett folk som han inte förstår.

I New York är det annorlunda, där finns en idé om hur vita människor kommer att agera. Han har uppfunnit sina egna vapen mot amerikanerna. Men från upplevelsen i Paris skriver han: ”Jag visste inte vad man såg när man betraktade mig.” Denna ständiga rörelse, att vara inuti kroppen och på samma gång ställa sig utanför sitt skinn och betrakta, blir den geologi och plats av medvetenhet varifrån han skriver.

I den nya utgåvan av ”En svart mans anteckningar”, som första gången gavs ut 1955, skriver Baldwin i tio essäer fram den amerikanska historiens innanmäte, dess eld och projektionsyta, med skärpa och komplexitet.

Kakafonin i Baldwins essäsamling är kanske främst hans många egna röster som positionerar sig på olika platser, i olika psyken, och som gör nedslag i den afroamerikanska populärkulturen.

helskärm

I förordet nämner Judith Kiros konceptet ”Double-consciousess”. Hon skriver: ”I korthet innebär det att kunna läsa omvärlden, begripa sitt eget jag som en roll eller funktion i den världen, och förstå det dominerande medvetande som ger upphov till den egna rollen.” Double-consciousess innebär här att se sin roll som svart genom det vita medvetandet. I ”En svart mans anteckningar” arbetar Baldwin tätt inpå det, inte bara dubbla, utan multipla medvetandet. Det handlar om överlevnad.

I senaste numret av Ord & Bild, med tema James Baldwin, skriver Cheryl A. Wall ”Det i Baldwins mening unika med USA är närvaron av svarta människor och det sätt som deras närvaro utmanar amerikanernas föreställning om nationen och sig själva.”

Emellanåt positionerar sig Baldwin i ett ”vi” som ska förstås som den vita amerikanens ”vi”. På så sätt hittar han ett konkret språk för den vita amerikanen: ”Han {den svarta människan i Amerika} är ett socialt, inte ett personligt eller mänskligt problem; att tänka på honom är att tänka på statistik, slumbostäder, våldtäkt, orättvisa, avlägset våld; att konfronteras med en ändlös lista över nederlag, segrar, bataljer; att känna sig dygdig, förolämpad, hjälplös, som om hans existens ibland vore analog med en sjukdom…”

Han sprätter upp språket, tar sig in i det ryggradslösa. Han serverar den vita amerikanen deras eget språk genom att träda in i deras psyke och strupe.

I den sista essän ”Främling i byn”, skildrar Baldwin den gång han anlände till en liten schweizisk by med sexhundra invånare. Redan innan avfärd får han veta att han nog kommer att bli en ”syn” för byn. Han skriver: ”Allt präglades av den genuina häpnadens charm, det måste erkännas; där fanns intet element av avsiktlig ovänlighet, och ändå intet antydan att jag var mänsklig: jag var ett levande underverk.” Komplexiteten och brutaliteten i den uppenbarelsen är avgörande för att också förstå det han senare skriver om amerikanen. Han formulerar fram tvivlet, mellanförskapet och den inte självklara upplevelsen av att vara svart i relation till den vita.

Han skriver: ”Det finns inte längre någon väg som kan föra amerikanen tillbaka till denna oskuldsfulla by, där de vita fortfarande kan bestå sig lyxen att betrakta mig som främling. Jag är inte längre främling för någon amerikan.”

Men frågan kvarstår: vad är skillnad på att ”inte längre vara en främling” om förfrämligandets psykologiska process ännu inte upphört? Den vita västerlänningen fortsätter att upprätthålla de psykologiska mönstren av förfrämligande. På så sätt fortsätter distansen och segregationen i ett land som USA. Den producerade distansen mot svarta amerikaner banar vägen för terrorn, våldet och den fortsatta processen av att göras till ett levande underverk.