Grindarna stängs för de som inte kan betala

Kolbjörn Guwallius skriver om köpt trygghet

Ett grindsamhälle byggs på området Strandudden, som ligger längs strandkanten vid Vikaresjön i Småland.
Ett grindsamhälle byggs på området Strandudden, som ligger längs strandkanten vid Vikaresjön i Småland.

Utanför kalkbrottets gamla huvudkontor i Limhamn är det tyst.

Det enda ljudet som hörs kommer från en vattenslang. Husfasaden håller på att tvättas.

Här finns en nagelsalong, där en kvinna sitter och får sina händer fixade. Ibland kommer en bil upp ur garaget.

Annars passerar här inte särskilt många. Den som inte bor här har inte här att göra.


Det märkliga huset med sina välvda bågar byggdes om till bostadsrätter 2008. Det kallades då för ”Sveriges första gated community” och ägdes av Victoria park.

Medierna rapporterade om en den lyxiga nya boendeformen bakom stängda grindar. Här skulle det finnas gym, spa och en receptionist.

Här intervjuade Kvällsposten häromåret nyinflyttade invånare som vittnar om grov rasism från Limhamnsborna.

Idag är receptionisten borta och ägaren har sålt vidare grindsamhället. Det drivs nu som en vanlig bostadsrättsförening och kallas Brf Paviljongen. Fast, så vanligt är det inte. Här finns bland annat bibliotek och vinkällare, restaurang och utomhuspooler. ”Till fastigheten tillhör en tennisplan och 17.000 kvm stor trädgård- och parkyta med promenadstråk, grillplats samt två boulebanor”, går det att läsa på hemsidan.


Utomstående släpps inte in, men det är inte så svårt att smita bort till grönområdet ändå. Det är bara att hoppa över en liten grind. På baksidan ser bostadsrättsföreningen ut som en resort, med verandor vända mot grönområdet. Tre grillar står uppställda med exakt lika långt mellanrum. Man ska umgås här, men ändå inte.

Det är platser som denna som Kolbjörn Guwallius undersöker i sin nya bok Grindstaden – från portvakter till gated communitites.

Boken tar avstamp i USA. Enligt Guwallius siffror är nästan en tiondel av alla bostäder någon form av grindsamhällen. Det handlar alltså inte bara om portar med kodlås eller inhägnade villor, utan om en boendeform där ett helt område är avgränsat.

Utmärkande för grindsamhällen är också att det finns gemensamma regler för de som bor där. Det kan handla om hur bilen parkeras eller hur länge ungdomar får vara ute på kvällen. Innanför murarna finns ofta olika servicefunktioner. Ibland kan det handla om nöjesutrymmen, som golfbanor. Andra gånger ligger samtliga samhällsfunktioner bakom murarna – skolor, bibliotek, affärer.


Ett samhälle i samhället, alltså. Invånarna består framför allt av den vita överklassen och övre medelklassen. De motiverar sitt val av boende med att det är tryggt bakom grindarna. Samhället utanför det lilla samhället upplevs som en kaosartad plats, fylld av hot. Det gestaltas allra bäst i ett av bokens reportage från grindsamhället Nordelta i Buenos Aires, skrivet av journalisten Kinga Sandén (den enda texten av någon annan än Guwallius).

Hon intervjuar paret Ricardo och Soledad, som sedan flytten till Nordelta blivit allt mer rädda för världen utanför. ”Jag var aldrig rädd”, resonerar Soledad om sitt tidigare liv utanför murarna. ”Nu när jag åker in till stan någon gång är jag helt paranoid, jag känner det i hela kroppen. Jag är rädd för att bli rånad och jag är misstänksam mot alla. Jag vet att det är för att vi känner oss så skyddade här. När jag kommer hem känner jag mig lättad.”


I Sverige har vi inte storskaliga grindsamhällen på samma sätt. Det har gjorts några försök. Kolbjörn Guwallius besöker småländska Nissafors, där Mikael och Anneli Eliasson försökt bygga upp det lilla lyxsamhället Strandudden. Han besöker ett annat projekt i Småland, Lake Lagan Golf Resort, som var meningen att bli ett litet gated community för golfsugna, förmögna danskar. Men det har inte blivit några lyxbostäder i Småland. Villorna har inte kunnat byggas eftersom knappt någon vill ha dem. Projekten har bromsats av kunskapsmässiga och byråkratiska hinder. Det enda verkliga med drömmen om det svenska grindsamhället är de miljontals kronor som gått upp i rök.

Det betyder inte att Sverige är ett samhälle där dörrarna står på vid gavel. Tvärtom. Portar är bepansrade med kodlås. Bostadsrättsföreningar investerar i staket runt sina gårdar. Villorna har larm.

Och oftast behövs inte ens grindar för att hålla oönskade besökare borta.


När jag cyklar ut till Limhamns gated community är det första gången jag är där. Inte främst på grund av de fysiska hindren, utan för att staden är skiktad på det sättet. Gränser dras inte bara genom att bygga höga murar, utan dras också upp inom oss. På andra sidan kalkbrottet samsas nybyggda hyresrätter bredvid bostadsrätter.

Här intervjuade Kvällsposten häromåret nyinflyttade invånare som vittnar om grov rasism från Limhamnsborna. En hyresgäst berättar om hur hon blivit spottad på när hon varit ute med sin ettåriga dotter. Hur hon blivit kallad ”parasit” och ”svartskalle”. Samtidigt understryker en av kvinnorna som äger en bostadsrätt att ”många av oss betalar dyrt för att bo här och så flyttar det in en granne med sociala komplikationer. Det känns inte så kul.”

Även om Kolbjörn Guwallius beskriver en stadsutveckling där invånarna segregeras från varandra saknas det här perspektivet. Grindsamhällenas uppkomst hänvisas visserligen till en upplevd otrygghet, som inte har särskilt mycket att göra med en faktisk risk att utsättas för brott. Forskare beskriver hur grindsamhället riskerar att utarma offentlighetens funktioner och förflyttar dem till privilegierade privatägda småstäder, som bara ett fåtal har tillgång till.


Ändå saknar jag Kolbjörn Guwallius egen tes i boken. Om grindsamhället är ett sätt att köpa sig fri från stadens myllrande liv, och allt som uppfattas som hotfullt utanför murarna, varför sker det just nu? Varför är gränser så lukrativa?

Trots att Grindstaden är fullmatad med information om den vita överklassens trygghetsanordningar, och trots att Kolbjörn Guwallius med kritisk blick beskriver en allt mer begränsad stadstillvaro, så lyckas han aldrig helt och hållet lämna livet innanför grindarna.

Själv promenerar jag vidare längs den förbjudna baksidan av Brf Paviljongen: Jag tittar på en kvinna som sitter på sina soliga altan. Kanske är hon också en sådan person som upplever samhället som kaosartat. Men jag är inte så intresserad av hennes känsla.

Jag är mer nyfiken på vad det finns för politiska intressen av att hon sitter här, långt bort från allt det jag känner som Malmö.

Vad gör detta innanför med alla oss som hamnar utanför?

Publisert:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN