Susanne Brøgger klokare än någonsin
Publicerad 2014-04-01
Nya romanen Till T rymmer imponerande mycket
Suzanne Brøgger debuterade med buller och bång med en frifräsig stridsskrift mot kärnfamiljen, Fräls oss ifrån kärleken 1973. Elegant, självutlämnande och sarkastisk blev hon en ikon, inte direkt för systerfeminismen utan för kvinnans frihet att skapa sig själv efter egna (obegränsade) mått, intellektuellt och sexuellt.
Som ”kosmopolitisk bohem” har hon skrivit som hon levt, eller velat framstå som, flera överdådiga essäböcker om gamla och nya myters makt, om kvinnliga helgons anorektiska extas, om den ”inre bagladyn”, om ”kosmiska frestelser” och om nödvändigheten av att bära hatt.
Hon har skrivit om sina möten med Henry Miller, Borges Dalai Lama och om det stilla ensamma livet på en dansk mosse.
Omsider gifte sig Brøgger och fick barn, kom in i Danska akademin och skrev en mer traditionellt borgerlig släktkrönika, Jadekatten, om sina polskjudiskdanska anor.
I hennes spektakulära undergångspjäser på 90-talet, Efter orgien, Dark och den återdiktade Vølvans spådom var familjens moderna upplösning förknippad med hela kulturens upplösning och vissa blev lika arga som andra hade blivit av debutboken.
Har den upproriska Brøgger med åren blivit reaktionär?
När jag läst hennes nya roman Till T, skulle jag säga: klokare och vidsyntare än någonsin. Och som författare har hon vid 70 befriat sig från all predikoton.
Med muntert frisinne, stilistisk fräschör och milt vuxet medlidande har hon närmat sig och gestaltat sitt tolvårsjag. Och lyckats fånga både barndomens villkor och förhistorien, de egna familjemyterna och det moderna 50-talet. Då mamma, styvpappa och tre barn flyttade in det nybyggda ostädade radhuset där murbruket ännu inte var bortsopat och mammans accelelerande psykiska sjukdom (som man inte fick låtsas om) med pillerknaprande och rakbladssamlande skapade en märklig vardagsgalen, nästan tragikomisk atmosfär på katastrofens rand.
Med sitt nätta format, knappt 200 sidor, rymmer romanen imponerande mycket: halsbrytande komplikationer, syskonsvartsjuka, mammasjuka, religiösa syner, sinnliga konkretioner. En ständigt uppskjuten tebjudning utan koppar binder ändå ihop det sorgliga och bristfälliga med det fantasiflödande och magiska.
Som självframställare är ju Suzanne Brøgger veteran men den här berättelsen lyfter sig högt upp ur det ”egna”. Formen liknar jazzens improvisationer, som spretar ut och far iväg men kommer tillbaka och gör hjärtslitande musik av ångest och kaos.
