Sinnrik roman om roller och begär

Lyra Kolis ”Blödningen” övertygar till slut

Publicerad 2020-12-26

Lyra Koli (f.d. Ekström Lindbäck) är författare, kritiker i Svenska Dagbladet och doktorand i filosofi. 

Redan när berättarens blick sveper över ”Gamla Stans klyschiga stadssilhuett” på första sidan i Lyra Kolis roman Blödningen blir jag småirriterad. Fyndigt? Eller en formulering som bara är lite för angelägen om att vara smart? 

”Sluta försöka så mycket” tänker, inte jag, utan en av huvudpersonerna lite senare, och jag stryker instämmande under. ”Försöka på ett så krampaktigt och riktningslöst sätt, hon vet inte ens vad det är hon försöker, bara att hon alltid har gjort det.”

Det känns som en ganska träffande självkritik från romanens sida, men successivt försvinner ändå min irritation. Kanske för att det krampaktiga mattas, eller för att historien hittar en riktning.


Den självkritiska huvudpersonen heter Em, lever i Stockholm, håller på med film, närmar sig 30, har en flickvän som heter Julie, men också en affär med en jämnårig man som heter Kim. De har träffats på ett lajv, attraktion har uppstått. Men var den en del av rollspelet eller verkligheten? Det är, kan man säga, den fråga romanen kretsar kring.

I en essä som är insprängd mitt i romanen förklarar Koli att detta i rollspelsvärlden kallas bleed: fenomenet när gränsen mellan verklighet och fiktion bryts ner. Antingen på så vis att man ”låter sina personliga bevekelsegrunder påverka spelet (bleed in)”, eller också genom att man ”fortsätter att känna saker från lajvet efteråt (bleed out), som en spelad förälskelse som inte går att skaka av sig”.


Min erfarenhet av rollspel är minimal, men frågan är om inte varje romanläsare är bekant med det här: vi bjuds in i en värld som är på låtsas, men som vi för en stund accepterar som något verkligt. Och när vi kliver ut ur den har verkligheten förändrats, rent av blivit lite fiktiv. 

Vilket antyder att gränsen mellan verklighet och fiktion i själva verket är allt annat än tydlig, inte bara för rollspelare och romanläsare. Som det formuleras i essän: ”Bleed överkorsar glappet mellan en själv och den roll man spelar och gör en därmed medveten om att det existerar, påminner en om att man kan vilja bli någon annan än den som den omgivande berättelsen har format en till.” 

Jag värjer mig lite mot detta självsäkra ”själv”. Är det inte något tidstypiskt i detta? Fantasin om att man kan bli vad man vill, trots medvetenheten om ”berättelserna” som formar en.


I vilket fall som helst är bokens rollspelare allt annat än lyckliga och fria. Framför allt är det något trångt och litterärt ganska välbekant över den värld som skildras. Innerstadsklubbar i Stockholm, sunkiga lägenheter i London. Lajv och fyllor, sex och självömkan. Privilegierade unga som börjar inse att deras ungdom snart är förbi och att deras liv är mindre originella än de trott. 

Den insikten får relief av ett spår som löper parallellt med Ems historia, ett spår som också vidgar romanens universum. Det handlar om Julies mamma Rosmarie, som lever med Peter, men har en hang up på Jan, som en gång i tiden var Geraldine … Utan att de vet om det brottas Rosmarie och Em med ganska likartade frågor – om kroppslighet och begär, verklighet och fantasi, könsidentiteter och överskridanden – det är bara det att det skiljer ett par decenniers livserfarenheter mellan dem. 

Men om historien om Em bitvis kan kännas lite pubertal – om det inte är jag som är gubbig – så är den samtidigt laddad, tät, driven. Historien om Rosmarie borde ha större tyngd, men ironiskt nog blir det tvärtom. Det fastnar inte riktigt. Rosmarie och personerna runt henne förblir skissartade, inte riktigt närvarande – som om de, trots den realistiska estetiken, bara är karaktärer i ett rollspel.

Mot den bakgrunden är essän i bokens mitt både viktig och lyckad. Här tillförs en reflektion som lyfter helheten, utan att det blir krystat.


Därmed framstår Blödningen till sist som ett ganska sinnrikt verk. Jag läser den som en skildring av känslan av att våra liv hela tiden är liksom dräktiga med andra möjligheter som då och då ”blöder igenom”. 

Kanske finns det rent av något allmänmänskligt där bakom. ”Som om alla, inunder sina föreställningar om personer och relationer, sitter ihop i en enda flödande beröring.” Frågan är hur man hanterar det. Genom att vända ryggen till? Genom rollspel? Fantasier? Otrohet? Med alkohol? Eller genom att inse att det är livet självt?

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln