En historia om syfilis som slirar förbi kärnan
Agneta Rahikainen skriver sig inte riktigt ända fram
Publicerad 2021-05-17
Det börjar bra: ”Morfar dog i syfilis.” Vem vill inte fortsätta att läsa litteraturvetaren Agneta Rahikainens exposé över syfilis och dess kulturhistoria, med särskilt fokus på den nuförtiden så trendiga dekadensepoken?
Hennes syfte är att bryta med den tystnadens kultur som skapats av morfaderns skam och som plågat hennes mormor, hennes mamma och henne själv. För att ”förstå min egen familjehistoria bättre, och därmed kanske också mig själv”.
Jag önskar att hon också hade velat ge läsaren något. Och kanske velat skapa några nya idéer.
Den fria, kulturhistoriska essän är en vacker genre. Den kan ta fram det bästa inom den radikala humanismen: den intellektuella bredden och möjligheterna att göra stora kliv och associationer, den intellektuella stringensen i kombination med det kritiska personliga engagemanget.
Den ger också möjlighet till slarv. Den kan bli ett tillfälle för en akademiskt tränad person att få skaka loss och slippa tänka på trista saker som källkritik, teori och metod.
Jag får ingen bra känsla av en text som dignar av ord som ”förstås”, ”självklart”, ”uppenbart” eller figurer som ”man skulle kunna”, ”det är möjligt att”, ”det kan sägas att”.
Särskilt inte om det som på en sida ”skulle kunna ses som” tjugo sidor senare beskrivs som ett faktum: till exempel den viktiga frågan om när syfilis kom till Europa, där forskningen är splittrad.
Eller frågan om vad Oscar Wilde egentligen syftar på med The yellow book som dyker upp i hans berömda roman om Dorian Grays porträtt. På sidan 114 skriver Rahikainen självsäkert att det är Huysmans beryktade dekadensroman Mot strömmen som avses, men på sidan 179 skriver hon att ”litteraturforskningen antar” att det är den.
Så slingrar det vidare.
Ibland blir det påfallande absurt, som i påståenden som ”misogyni verkar vara något tidlöst” eller
i följande stycke:
”Trots att jag har letat har jag inte lyckats hitta en enda kvinnlig konstnär som målat syfilitiska motiv, och det kan ha flera förklaringar. Den som ligger närmast till hands handlar om att det finns en så lång tradition av manliga konstnärer som målat kvinnliga kroppar, med eller utan kläder.”
Vad handlar det om? Jo det, som var så mycket mer skamfullt för hundra år sedan än att köpa sex
Det är aldrig bara författarens fel att en publicerad text plågas av sådana blemmor. Förlagets redaktörer bär en del av ansvaret. Men en redaktör kan inte ändra en författares världs- och människobild, exempelvis Rahikainens oförblommerade elitism: ”Som sagt saknar dagens publik i hög grad den bakgrundskunskap som behövs för att man ska förstå …”Förstå vad? Att Wagners opera Parsifal skulle kunna tolkas som en allegori över syfilis.
Denna förmåga till förståelse verkar hos Rahikainen hänga samman med att hon vid något tillfälle i livet tagit på sig ett par ”feministiska glasögon”. Då började hon exempelvis skämmas över att hon älskat Maupassants noveller – trots den misogyni som han uttrycker i vissa brev. Det är som om jag skulle skämmas över att jag älskar många av Simone de Beauvoirs texter trots att jag känner till hennes pedofili och att hon groomade oskulder åt Sartre.
Varje gång jag närmat mig Smittans rike har ett annat sår uppstått och blivit alltmer infekterat. Det är den verkliga skammen, det verkliga familjetraumat, som syfilomanen Rahikainen, troligen omedvetet, kämpar för att hemlighålla genom att täcka över det med tecken.
Hon snuddar vid det på så många ställen, hon har så många chanser, men varje gång slingrar hon sig förbi. Hon ägnar nio hela sidor åt Oscar Wilde utan att nämna det, trots att han fick familj, verk och liv förstörda på grund av det. ”Det är uppenbart att Dorian Grays porträtt kan läsas som en gotisk allegori på vad syfilis kan leda till och de skamkänslor som kan uppstå.”
Vad handlar det om? Jo det, som var så mycket mer skamfullt för hundra år sedan än att köpa sex.
”Det enda min pappa vet om min morfars sjukdom är vad han fick veta av morfars syster: att han smittats av en vän, en sjökapten han tagit hand om. Det är en förklaring ja, men ingen som någon egentligen tror på. Man kan visserligen bli smittad genom fysisk beröring men det är mycket ovanligt. Den absolut vanligaste orsaken är och förblir genom sexuell kontakt.”
Denna morfar, som hade guldring i örat och föredrog att vara till sjöss hellre än hemma med den Jesusgalna frun, denna usla karljävel som Rahikainen menar borde skämmas över det han gjorde hennes familj – denna morfar kanske helt enkelt berättade sanningen för sin syster?
Kunde inte författaren någon gång på de över 250 sidorna ha givit den tanken en chans? Eller är hennes homofobi så djupt rotad att det är omöjligt? Så djupt rotad att hon skrivit en hel bok för att slippa nämna den kärleken vid namn: ”Morfar var bög.”
