Allas krig mot alla innanför muren i Järva

Jens Lapidus dystopi är spänstigt skriven men blir för schematisk

Publicerad 2021-03-01

Jens Lapidus har hjärtat på rätta stället  men gestaltningen av mardrömssamhället blir för schematisk, skriver Malin Krutmeijer.

Välkomna till den sköna nya värld där staten dragit konsekvenserna av en räcka åsikter och förslag från höger, och segregation blivit lag – för allas bästa. 

Sedan år 2025 omfattas det som brukade kallas utsatta områden av ”särområdeslagen”. Järva i Stockholm är nu omgärdat av en flera meter hög ”trevnadsdelare” i betong, som endast kan passeras genom bevakade checkpoints. 

Innanför muren drar sig vår sjabbige hjälte Emir Lund fram som indrivare, ända till en ödesdiger nationaldag då allt går snett. Samma dag kidnappas inrikesministern under en kravall när hon ska hålla tal i området. Det saknas inte troliga förövare. Islamister, socialistiska miljökämpar, högerextremister och yrkeskriminella har alla radikaliserats och i varierande grad gått under jorden.


Fredrika Falck kommer att få kämpa för att vara en bra polis, när hennes överordnade tvingar henne att delta i en vådlig manöver där Emir ska leta upp ministern i Järva i utbyte mot straffrihet. Hans klassifikation som SGI, ”särskild gängrelaterad individ”, ska också upphävas, vilket bland annat innebär att han får tillgång till socialförsäkringssystemen. Den rätten fråntas nämligen SGI:er. Ropen på hårdare tag har sannerligen hörsammats.

Jens Lapidus har alltså skrivit en framtidsdystopi den här gången, och det är egentligen inte så konstigt. Redan i hans tidigare noir-romaner är verkligheten uppskruvad, konfliktlinjerna tjocka och svarta, och samhällsrötan minst lika stor uppåt som nedåt i hierarkierna. 

I Paradis city pulserar, som alltid hos Lapidus, romanens varma blod i förorts-killen med kriminell bakgrund. Emir är som figur nära släkt med Teddy Maksumic från de tidigare böckerna Vip-rummet, Sthlm Delete och Top Dogg. Det är genom honom vi både förstår vidden av samhällets orättvisor och får känslan av en enskild människas kamp för värdighet.


Den tredje huvudpersonen är influencern Nova, romanens cyniska trickster. Lapidus har haft roligt när han skrivit fram henne men tillvaratar inte riktigt möjligheterna att kasta loss i vilda fantasier om framtiden, vilket Nova-karaktären annars inbjuder till.

Han vill främst lyfta ett varningens finger för klimatförändringar, överdrivna ekonomiska liberaliseringar och ekonomisk och social ojämlikhet. Han gör det rätt mycket genom att låta olika personer hålla miniföreläsningar om läget i landet. Jag nickar energiskt bifall under läsningen, vilket dessvärre inte är ett enbart gott tecken.


Lapidus har hjärtat på rätta stället, men gestaltningen av mardrömssamhället som inte är så olikt vårt är lite för schematisk.

Lika förutsägbara är sätten som han höjer de dramatiska insatserna på. Såklart är det valår, och såklart irrar Emir omkring i ett Järva i fullt kaos med en njursjukdom som kräver täta dialysbehandlingar. Självklart är ett barn och en kvinna priset som hägrar framför honom. 

Men språket är i stora stycken lika spänstigt som någonsin. Här tänker och pratar varje person på sitt sätt, i egna metaforer. ”Himlens mörka slöja spändes över området som ett skottsäkert moskétak”, tänker Emir. På Nova lyser solen: hon tycker att den blänger.

<div data-tipser-pid="5f8640c953d3270001d96ed7" data-tipser-view="compact"></div>

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.