Så skrivs en krönika

Ingen middag blir stel med Fredrik Strage

Publicerad 2018-09-27

Rätt snabbt i Fredrik Strages krönikesamling 242 börjar jag ­leta efter mönster. Strage, som uppenbart är perfektionist på det där sättet som symmetriälskande synthare ofta är, måste väl ­följa något slags recept när han skriver? Här kommer således min analys av krönikeformens winning concept: kinderäggs­modellen.

Kinder surprise tagline – “något spännade, något man kan leka med och choklad” – passar misstänkt väl på en genomsnittlig krönika av Strage: fakta, fniss och en svidande one­liner. Faktan är ofta tagen ur en gammal rockbiografi eller tidskrift och kan genom sin bonusfunktion användas som samtalssmörjmedel på nästa stela middag, det vill säga, uppenbart något att leka med.

Det förtjusta fnisset som spontant kommer någonstans i nästan varenda av dessa 242 krönikor är förstås chokladen, asgott för en själv och möjligen delbart med den som sitter bredvid.

Den svidande onelinern, där Strage snabbt och precist lappar till ett fenomen som är för tråkigt för sitt eget bästa (bra artister i På spåret / Melodifestivalen / Idol till exempel) är väl spännande då? Okej, det sista är inte klockrent men ärligt talat, ingen visste väl vad som menades med någonting spännande i kinderäggs­treenigheten heller?

Nu kanske någon tror att det är nedvärderande att jämföra en hårt arbetande DN-medarbetares stilistik med godis. Men då missar man att Strages kulturgärning mer än något annat är den hänsynslösa kulturrelativismen. Och att godis som har en egen kategori för samlare på Ebay är en långt mer respektfull jämförelse än till exempel någon gammal POP-kollegas tvåbands-krönikesamling från 2012.

En intressant poäng med Strages krönikor är oviljan att avsluta med en så kallad slutkläm. Det är uppfriskande hur han avstår från detta rytmiska otyg som används för att liksom stänga Pandoras box, för att i stället låta associationerna celldelas i läsarens huvud tills magi uppstår.

Exempel: Pandoras box – Pandora – Västerås – power meet – powerballad — Jim Steinman – Pandora’s box, en upphetsande cirkel för alla som bor i gränslandet mellan musik och poetisk schamanism.

Vid det här laget blir det svårt att undvika ämnet elitism. Jag börjar själv undra om mina redaktörer låter mig komma undan med begrepp efter begrepp som ett slags ballongprydda inbjudningskort till kränkta läsare som blir tvungna att googla.

Minns ni när Google inte fanns? När funderingen över vad Pandoras box är krävde minst en bussresa till ett bibliotek med en uppslagsbok där just Pa-Qu-bandet stulits av någon som blivit kär i en labbpartner från Québec.

Så, för er som inte vill eller orkar googla: artisten Pandora (Anneli Magnusson) slog igenom 1993 stort med debutsingeln Trust me. Hon är från Västerås, där det varje år anordnas ett slags bilfest som kallas power meet. En powerballad är förstås en storslagen tryckare med Jim Steinmans Total eclipse of the heart i spetsen. Ett av Jim Steinmans mindre kända projekt heter Pandora’s box.

Att Fredrik Strage tillåts skriva krönika 192 om horrorcore eller göra upp med föraktet för Johnny Ramones kapitalistiska fallenhet för estetisk likformighet är förstås delvis ett utslag av patriarkatets outgrundliga vägar. Men i mitt mönstersökande noterar jag också ett pedagogiskt anslag som eventuellt effektivt förleder redaktörer att tro att allt som inte förklaras är allmänt känt. Om Strage förklarar att musikbranschens svar på souvenirer kallas “merch” så måste “wiggerbeteende” vara allmängods.

På Wikipediaartikeln om ”elit” kan man läsa om en grupp med ”överlägsen resurstillgång” och jag tänker att med det synsättet är Fredrik Strage som en trojansk häst i samtiden. Just när du är som mest underhållen väller en armé av vetgirighet över dig. Surprise!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln