Oklart vad Ohlsson vill med sin kraschade pilot
”Föda åt min hämnd” är en roman som saknar fokus
Publicerad 2022-10-07
Sebastian Sanzinger är egentligen ett med sin Messerschmitt 110. Enträget har han förverkligat sin av äventyrslektyr närda pojkdröm och blivit stridspilot i Luftwaffe. Från sin franska stationeringsort eskorterar han nu, 1940, det tunga bombflyget över Engelska kanalen för att tvinga Storbritannien till underkastelse och säkra den tyska triumfen.
Men Sebastian – som är huvudperson i Bengt Ohlssons nya roman Föda åt min hämnd – börjar trots det frikostigt utdelade metamfetaminet att tvivla. Inte så mycket på kriget, som på sin förmåga, sina sinnen, motorljudets renhet och omgivningens intentioner.
Olyckan som förebådas är förväntad. Följderna likaså. Efter att ha avbrutit ett uppdrag i förtid skjuts Sebastian ned och förlorar såväl andremannen som synskärpan. Snart nog får han också sin flygaridentitet och värdighet ifrågasatt; åtminstone är det så Sebastian upplever saken.
Om ramberättelsens riktning lätt låter sig identifieras är det svårare att säga något säkert om vad Ohlsson vill med sin skildring av Sebastians öde och uppenbart utsiktslösa försök till upprättelse. För inte kan det vara så enkelt att han – sin vana trogen att vilja förmänskliga ondskan (Gregorius och De dubbelt så bra) – tycker det har ett egenvärde att fånga en tjänstvillig deltagare i det nazityska krigsprojektet i helfigur?
Syftets svårbestämbarhet är förbundet med en nära nog filmisk komposition där Ohlsson genom en serie separata scener snuddar vid olika existentiella frågor och moraliska dilemman, men aldrig fogar samman dem på ett för romanen meningsskapande sätt. I stället för att stanna upp och fördjupa skyndar han vidare.
Det ofokuserade intrycket förstärks av att Ohlsson också friskt hakar i de mest skiftande litterära förlagor. De inledande besjälade beskrivningarna av själva flygandet bär både Biggles och Den lille prinsens märke. När den nedskjutne och utmattade Sebastian med alla krafter klamrar sig fast i räddningsflotten, och ändå klarar av att reflektera kring relationen mellan smärta och lycka, är det svårt att inte tänka på Den gamle och havet. Och i oron för att vara föremål för en ogenomtränglig anklagelseakt ekar Processen.
Inte heller stilistiken är stringent. Långa stycken är framställningen både lakonisk och lågmäld, för att plötsligt bli påträngande och överlastad med adjektiv. Det tycks mig vidare som att Ohlsson vill att det mesta ska märkas mellan raderna. Samtidigt låter han ständigt Sebastian – som inte är en alltigenom pålitlig berättare – förnumstigt förklara vad som sker.
Visst fångar Ohlsson med skickligt handlag det lilla livets trösterika ritualer, men det är en illusion som inte består. När berättelsen når sitt slut bleknar den och Sebastian bort.
