Förvånande stilfullt – härligt vulkaniskt

Aya Kanbars dikter blir kvar i minnet som kulörta lyktor i ett framtidsmörker

Publicerad 2021-11-10

Aya Kanbar (f. −04) debuterar med diktsamlingen ”Hyperverklighet”.

För herrfotbollen i min hemstad väntar inget annat än undergången. Det står skrivet ”i svart på vitt”, som Simon Bank uttryckte det häromveckan, apropå ÖSK:s nedflyttning till superettan. 

Vi örebroare kan som tur är stödda oss ändå, med en poesi­debut galore, av en lyriker i samma späda ålder som Lukas Moodyson eller Per Wästberg när det begav sig för deras del, anno dazumal.

Aya Kanbar heter det sjuttonåriga fenomenet, och Hyperverklighet heter hennes bok vars titel klingar hemtrevligt postmodernt och syftar på en textrad av artisten Lorde: ”make believe, it’s hyper real”.

Det är en förvånande stilfull debut, härligt vulkanisk och romantisk, och indelad i fem avdelningar eller ”akter” som Kanbar kallar det. Många av dikterna tycks sprungna ur en känsla av existentiell vilsenhet och misströstan, av en sort som nog inte bara hör tonåren till och som måhända kan bli än mer akut i nutidens gegga av fejknyheter och självframställning på sociala medier.

Här finns också ett kärleksmotiv, där förälskelsen på ett mera traditionellt vis sliter sina förtöjningar i verkligheten och ger sig in i det mytologiska eller visionärt mystiska. Stundtals blir det pur science fiction, och efter läsningen framstår dikterna i minnet som ett stråk av kulörta lyktor svängande i något slags höstligt framtidsmörker. Det är mycket vackert alltsammans!

Dikten 2127 citerar Karin Boyes Kallocain, och referenserna – litterära, filmiska, musikaliska – är på det hela taget många. Störst inflytande på Kanbar verkar det vietnamesisk-amerikanska poetstjärnskottet Ocean Vuong ha utövat, inte minst när det kommer till radfallet och det konsekventa bruket av det i mina ögon duktigt stofila &-tecknet.

Att hitta ett självständigt uttryck kan ta en livstid, men Kanbar har ändå kommit mer än halvvägs. Nog kan hennes diktion ibland te sig en smula sömngångaraktig i sin notoriska säkerhet, men på poetens sinne för klang och bild finns alls inget att anmärka. En lyriker som får läsarens nervsystem att oprovocerat sammankoppla Leviatan med levainbröd har utan tvivel gåvan.

Så slicka såren Örebro, och anställ Aya Kanbar som kommunpoet pronto, eller när hon gått färdigt gymnasiet. Skulle hon vara för cool för att tacka ja hittar ni mig på Eniro.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln