Romanen som blottar krigets verkliga ansikte

Maaza Mengistes ”Skuggkungen” flyttar oss till Etiopien 1935

Publicerad 2022-06-25

Maaza Mengistes andra roman på svenska, ”Skuggkungen”, skildrar Italiens angrepp på Etiopien 1935.

Har kriget ett kvinnligt ansikte? Eller ett ansikte överhuvudtaget?

Skuggkungen är den etiopisk-amerikanska författaren Maaza Mengistes andra bok på svenska efter den kritikerrosade Under lejonets blick. Örjan Sjögren väver skickligt en svensk språkdräkt för en uppenbart bångstyrig och nyansrik text.


Romanens tidsrum är Italiens angreppskrig mot Etiopien 1935. Mussolinis fascister strävade efter herravälde i Östafrika och kolonialkriget följde en plågsamt bekant manual: kraftlöst Nationernas Förbund, omvärldens halvhjärtade sanktioner, ockupationsmaktens krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Kriget tog slut 1941 när britterna slog tillbaka Mussolinis armé och kejsaren Haile Selassie återvände från exilen.

Mengiste skriver kvinnornas krigshistoria och använder dokumentära källor.


Huvudpersonen Hirut är en tjänsteflicka i en ansedd militärs hushåll. Maktförhållanden är tydliga och hårda: överst finns männen, sedan de gifta ärbara kvinnorna, allra längst ner kvinnliga slavar. Slaveriet avskaffades i landet först efter kriget men i Skuggkungen är det en pågående realitet. För Hirut blir kriget paradoxalt nog en befrielse. De etiopiska styrkorna är initialt underlägsna angriparna och kvinnorna får också ta till vapen. Romantiteln syftar på att en person får spela rollen av kejsaren för att ingjuta mod i soldaterna. Det är Hiruts idé, liksom att skuggkungen ska skyddas av kvinnliga livvakter.

Hiruts antagonist är Ettore, krigsfotograf i de italienska fascisternas armé. Han är av judisk börd, vilket leder till att han så småningom stöts ut ur den ”renrasiga” gemenskapen och måste fly, men innan dess är han ofrivilligt hängiven sitt propagandistiska uppdrag.

Hirut och Ettore är motpoler med en gemensam hemlighet som binder dem samman långt in i vår tid, ett smärtsamt beroende mellan offer och förövare. Skuggkungen bygger på många fler dubbelbindningar i det rika persongalleriet, det är en spännande konstruerad och allmänbildande roman. Ändå känner jag mig tveksam under läsningen. Texten är som en trompe l'œil-målning. Man kan inte slita blicken från den och ändå undrar man varför den finns.


Mengiste visar att kvinnor kan vara krigare – men vad slåss Hirut för? Vilka värden försvarar hon? Befälen som våldtar henne, slaveriet som samhällssystem? I slutändan blir romanen en sång om Etiopiens självständighet. Hirut är beredd att offra livet för sitt lands oberoende, så mycket är jorden och blodet värda för henne.

Krigets ansikte är nationen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln