En riktigt dålig bok av Magdalena Andersson
Det är svårt att förstå vem som ska läsa den här
Publicerad 2025-11-29
”Helhjärtat” av Magdalena Andersson
Det finns ett tillfälle i Magdalena Anderssons bok ”Helhjärtat” där hon är självkritisk. Eller i alla fall närmar sig något som påminner om självkritik. Det är när hon tar upp det hon själv beskriver som Miljöpartiets vilja att ge människor på flykt en fristad. ”Vi borde ha protesterat mer”, konstaterar hon. Att det, enligt Andersson, är MP och den gamla alliansen som bär skulden för att så många flyktingar kom till Sverige, det är glasklart i ”Helhjärtat”.
I övrigt är det en påtagligt nöjd Magdalena Andersson som bestämt sig för att skriva en bok. Hon skriver tidigt att hon efter valförlusten 2022 bestämde sig för att vara konstruktiv i opposition. Hon återkommer sedan till detta, och gläds åt hur konstruktiv hon är. Hon konstaterar att hon har otroligt bra medarbetare och talespersoner – och ett på alla sätt fantastiskt parti. Och underbara barn och en ljuvlig man och otroliga vänner som hon känt jättelänge. Hon berättar att midsommar är en speciell högtid för henne. Då gillar hon att äta sillunch – och att grilla. Hon älskar Melodifestivalen, det är en riktig höjdpunkt, ”en tradition”. Hon har en plan för allt det politiska.
Ingen uppgift är för stor, ingen fråga för svår. När oppositionsledaren ger ut en bok ett år innan valet ryms inga som helst tvivel. Och det är väl problemet med hela det här projektet, det är omöjligt för henne att skriva något uppriktigt eller engagerande när boken blir en del av den socialdemokratiska valstrategin.
Göran Persson gillade att säga att politik är den högsta formen av intellektuell verksamhet. Den som läser ”Helhjärtat” tvingas konstatera att politik alls inte behöver vara en intellektuell verksamhet. Det kan också vara tråkigt, platt och utan djupare insikt. Som när Magdalena Andersson slår fast att hon ”reagerar instinktivt” mot varje auktoritär tendens och beskriver Sverige som unikt på grund av vår syn på barn – samtidigt som hon leder ett parti som vill sätta barn i fängelse. Det går inte ihop. Men det tycks varken författaren själv eller någon redaktör ha tänkt på, i vart fall syns det inte i boken.
Det finns en uttalad vilja från Magdalena Andersson att som författare äntligen ge en inblick i vad som händer bakom kulisserna och att föra längre resonemang om sina utgångspunkter och drivkrafter. Tyvärr går detta projekt dåligt.
När hon ska beskriva hur det var att bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister låter det så här: ”Det var stort. Stort på ett sätt som är svårt att beskriva.” Kanske hade det ändå varit värt ett försök om man nu ska ge ut en bok? Hon fortsätter och slår fast att det är ”ett ansvar som det inte går att ta lättvindigt på”. Okej.
Kanske får vi veta vad som sägs och görs av oppositionsledaren när gängvåldet eskalerar i dagliga sprängdåd? ”Jag ringer några samtal från bilen och diskuterar återigen olika alternativ.” Jaha. Vem ringer du? Vad säger ni till varandra?
På förmöte inför Europeiska rådet diskuterar hon Trump och världsläget med en rad tunga europeiska politiker. Man hade gärna varit en fluga på väggen där! Men Magdalena Andersson nöjer sig med att konstatera att de haft ”en allvarlig diskussion”.
Är det här litteratur? Meningar som ”Det finns mycket att förtydliga kring hur vi ser på säkerhetsläget”, ”Ulf Kristersson har inte kontroll” och ”Med svenska värderingar som styråra kan vi ta oss an alla de utmaningar som kommer i framtiden” vittnar om att det nog aldrig var ambitionen.
Här finns en kort men fin passage om Magdalena Anderssons pappa, hans insjuknande i Alzheimers och sorgen både före och efter att hon förlorade honom. De delar som handlar om ilskan mot marknadsskolan känns skrivna med ett äkta temperament. Det är nämnvärda kvaliteter i ”Helhjärtat”.
Sådana är det annars ont om.
Goda rådgivare hade gett Magdalena Andersson rådet att inte skriva en bok bara ett år innan hon hoppas vinna valet, det är en usel utgångspunkt för ett ärligt och prövande skrivande. Oviljan att reta någon, ompröva något eller uttrycka sig skarpt gör texten helt stum. Vem den tänkta bokläsaren är kan jag för mitt liv inte förstå.
Jag är övertygad om att det finns en intressant människa, tänkare och politiker bortom den offentliga bilden av Magdalena Andersson. I den här boken syns hon nästan inte alls.
Café Bambino: Lättsmickrade politiker, förföriska journalister och Kennedyklanens förbannelse
Konstpodd: I själva verket
