Myglandet som gjorde Hitler till rikskansler
Varje ny generation förtjänar en bok om Tysklands mellankrigstid
Publicerad 2025-03-05
”Hitlers väg till makten” av Erik Åsard
Allt oftare jämförs vår tid med 1930-talet, varför det finns skäl att kika närmare på mellankrigstiden. Erik Åsards sympatiska introduktion till Weimarrepubliken, ”Hitlers väg till makten”, är med andra ord välkommen.
Alla böcker som handlar om hur en halvfigur som Adolf Hitler kunde vinna den tyska parnassen måste börja med ”skammens fred” i Versailles. Det förnedrande nederlaget och den följande novemberrevolutionen som 1918 gjorde Tyskland till en republik, skapade en kulturell guldålder men också en häxkittel av revanschism.
Den unga demokratin var politiskt splittrad och skillnaderna mellan stad och land enorma, men ekonomin gick till en början bra. Välfärdssamhället tog form om än vagt, men enligt företagarna kostade reformerna för mycket skattepengar. Weimarrepublikens positiva utveckling fick dock ett abrupt slut med kraschen på Wall Street.
Socialdemokraterna tvingades i opposition. Högerregeringen som tillträdde förde näringslivets politik och företagarna kunde återta förlorad terräng, samtidigt som sex miljoner gick utan jobb. Man skyllde krisen på judebolsjevikerna, ett begrepp Åsard gärna hade fått fördjupa sig i, men högerregeringens inflations- och nedskärningspolitik var den stora skurken i dramat.
Krisen på Wall Street gödde NSDAP som 1932 var landets största parti – men två av tre valde trots allt att inte rösta på dem. De följande tre valen tappar partiet och det ganska mycket. Det var lägre tjänstemän och bemedlade inom borgerligheten som styrde fötterna till NSDAP, mer än nåt annat fruktade de kommunisterna.
Hela framställningen är befriande lågmäld
Enligt gängse feghet avfärdar Åsard kommunisterna som antidemokrater och inget mer än det. Om han vågade släppa sargen, skulle han tvingas vidgå att partiet visserligen hyllade den sovjetiska diktaturen och försökte störta Weimarrepubliken tre gånger, men partiet var också med och drev igenom flerpartisystemet, den kvinnliga rösträtten, kulturradikalismen, rättsstaten och en rad välfärdsreformer. Om inte, hade de aldrig varit så starka. Kommunisterna (i hela västvärlden) är med andra ord en pusselbit som aldrig passar in i liberalernas svartvita mönster över demokrati och diktatur.
Bokens tyngsta kapitel – i dubbel mening, både innehållsmässigt och mentalt – handlar om den parlamentariska förlamningen och det cyniska schackrandet som till slut gör Hitler till rikskansler. Man brukar prata om de borgerliga partiernas undfallenhet och naivitet, men ”Vägen till makten” tecknar en detaljerad bild av hur man medvetet myglar och spelar högt för Hitlers sak.
Nog var alla naiva som inte visste vad som väntade, men det fanns ett idémässigt kitt mellan den traditionella borgerligheten och NSDAP i synen på ras, judar, nation, våld, arbetarrörelse, familj, sociala hierarkier, demokrati, militarism, könsroller och så vidare. Just därför är det så befriande att Åsard tonar ner Hitlers person; karisman och den retoriska brion är beskrivna till leda och brukar ges alltför stor förklaring.
”Vägen till makten” är ingen originell bok, men varje ny generation förtjänar en nyskriven, saklig introduktion till Tysklands ständigt aktuella mellankrigstid. Hela framställningen är befriande lågmäld, men Åsards slutsats att man inte får underskatta de onda krafterna är så vag att den är genant.
Intressantare, för vilken diskussionsglad bokcirkel som helst, är allt som påminner om vår tid. Det finns så mycket att peka på, men jag väljer det socialdemokratiska sorgespelet eftersom Socialdemokraterna, till skillnad från NSDAP, fortfarande finns kvar. Erik Åsard ringar in partiets brist på självförtroende, ”under grymtningar och krumbukter” accepterade man många av högerregeringens förslag, alltmedan ytterpartierna växte.
Den amerikanske historieprofessorn Eric D. Weitz frilägger Socialdemokraternas prekära situation i ”Weimartyskland – Löfte och tragedi” (Daidalos 2009), som jag rekommenderar för den som efter Åsards bok vill fördjupa sig ännu mer. Efter den misslyckade revolutionen 1918 gjorde Socialdemokraterna allt för att Tyskland skulle återhämta sig ekonomiskt och satsade därför helt på att få med sig näringslivet. Socialdemokraterna blev så försiktiga och kortsiktiga att man vägrade göra nåt åt samhällselitens sociala och ekonomiska bas. Det skulle stå dem dyrt under de kommande tolv åren med Tredje riket, argumenterar Weitz.
Demokratin är betydligt bättre förankrad nu, men å andra sidan också alltmer kraftlös
Jag vill inte jämföra Trump med Hitler, men kapitalets män håller ändå stilen. På podiet bakom USA:s nyvalde president, som till skillnad från Hitler vunnit en majoritet av väljarna, stod världens rikaste människor. Många av dem berömde sig till helt nyligen av att vara progressiva lögndetektorer i det sunda förnuftets tjänst.
Även svenska företag sponsrade installationen. ”Man måste vara nära politiken”, för att citera Jacob Wallenberg som också är ordförande för Svenskt Näringsliv.
Men det är också mycket som skiljer vår tid från 1930-talet.
Med finanskrisen 2008 växte högerpopulismen i alla länder på alla kontinenter. Sen dess är inget sig likt, men tack vare välfärdsstaten fick den ändå inte samma extrema yttringar som 1929. Folk är inte lika desperata, vi har ännu ett visst skyddsnät. Frågan är bara hur länge till.
Demokratin är betydligt bättre förankrad nu, men å andra sidan också alltmer kraftlös på grund av det marknadsliberala strupgreppet, den säkerhetspolitiska munkavlen och att allt färre vill lägga tid på att organisera sig.
Den största skillnaden är dock den politiska mångfalden. Samtidigt som Tyskland och en rad andra länder gick mot diktatur valde Norden, men även USA, att satsa på marknadsregleringar, välfärdsreformer och demokrati. 1930-talets makthavare skulle aldrig skriva under på nåt så defaitistiskt som påståendet att det bara finns en väg att gå.
