Dokument inifrån

Publicerad 2014-03-28

Jack Hildén får klaustrofobi av Hanne Ørstaviks psykologiska ältande

Hanne Ørstavik (född 1969) är en av Norges främsta och mest lästa författare. Men i ”Hyenorna” hittar Jack Hildén omfattande problem.  Foto: TT

Redan vid första meningen är jag säker på att Hyenorna kommer vara fantastisk. ”På natten sitter hon framför datorn med hörlurarna och ser en filminspelning av hyenor på Youtube”. Wow! Ibland klingar det bara rätt, slår an en ton hos en utan att det går att förklara. Fler borde våga skriva romaner som Hanne Ørstavik. Enkelt, grundläggande. Ställa frågan: Vad är det att vara människa?

Detta är den flerfaldigt prisbelönte författarens elfte roman, den åttonde som översatts till svenska. Vardagsexistentialismen har blivit lite av hennes grej. Såhär skulle det se ut om Sartre och Camus vankade omkring i dag, tänker jag hänfört. Huvudkaraktären Siv är i denna liknelse Främlingen. Eller den som upplever Äcklet. Hon flanerar verkligen, det är nästan det enda hon gör, vid Englands södra kust i ett hus hon fått låna av en författarkollega.

Hon är där för att konfrontera tomheten inuti. Det innebär att göra just ingenting, inte ens skriva (tack och lov). Först måste hon få kontakt med sig själv. Och det där med att fler borde våga skriva liknande, det kan jag intyga genom hela romanen. Det är modigt att låta sina karaktärer stå så fria från intrig. Däremot har det vid det laget samlats en del frågetecken. Av typen som inte går att ignorera.

Sivs egenskaper gör henne till en framgångsrik författare, men sämre på att leva. Omgivningen betraktas och värderas ständigt utan att hon själv deltar. Inte för en sekund tar Siv uppehåll från sitt huvud. Hon kontrollerar matintaget, sexualiteten, hela kroppen.

Sally är tvärtom. Det är hennes hus Siv har lånat. Sally åker motorcykel i Rom med fladdrande hår och behöver inte tänka så jävla mycket. Något med deras relation är väldigt bekant och fylld av referenser. Dr Jekyll och Mr Hyde, Jim Carreys alias i The Mask. Delen i oss som måste bryta sig ut. Men både masken och Mr Hyde är lätta att tolka som fantasifoster. Skapade av upphovsmannen i ett omedvetet skrik efter hjälp. Och här börjar romanens omfattande problem blottläggas.

Den är helt enkelt svår att läsa realistiskt, trots att det verkar vara avsikten. Det är som om Sivs oförmåga att vara närvarande återfinns i bristen på gestaltning. Författaren släpper aldrig kontrollen över sin bok. Estetiken är tell, don’t show. Dialogen obefintlig. Ibland känns prosan som ett felbeslut, att den kanske är maskerad poesi. Då hade det varit lättare att acceptera det diffusa, vita landskapet.

Och vem berättar egentligen? Perspektivet är ju Sivs. Vi är i Sivs huvud så intensivt att jag får klaustrofobi. Samtidigt finns en allvetande röst som berättar lite vad som helst, vad som faller den in. Det skapar en osäkerhet som kanske är en författares största misslyckande: När läsaren inte riktigt litar på en.

Stilen fungerar bäst när den hänger sig åt att skamlöst älta känslor, så som Siv tenderar att göra. Som psykologiskt resonemang är det mycket intressant. Hon har precis lämnat Rudolf. Separationen föder tankar om förhållanden, män, och ensamhet. Siv kanske helt enkelt trivs bäst ensam, är det så hemskt?

Sakta vecklar en mer omfattande historia ut sig. Den handlar om kvinnoöden i världen. I någon mån har Ørstavik alltid ägnat sig åt den historien. Vad är det att vara människa? För Sivs del innebär det att vara kvinna. Det är åtminstone en stor del av svaret. Och kvinnor har rätten till sin ensamhet. Rätt att inte vara tillgängliga.

Som när Smeagol äntligen lyckas skaka av sig Gollum, gör hon sig successivt av med Rudolf, bagaget. Eller som när Charlotte Gainsbourg löper amok i Antichrist. Som sagt, referenserna är många. Impulsens seger mot intellektet. En, två, tre månader vid kusten.

Sedan går hon där med sanden mellan tårna och bara är. Ibland är det som att läsa flyers till en mindfulnesskurs: ”Siv känner att det här är ännu mer djuplodande, det handlar om att vara öppen ända in. Att vara tillgänglig ända in. Ända in till där det skulle ha funnits en gräns, där det skulle funnits ett jag. Men när hela rummet där inne är tillgängligt för en annan, för andra. Vad händer då”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.