Maskinerna är våra vänner

Med rätt data kommer tekniken också i framtiden skydda oss mot mänskliga misstag

Av: Mattias Beijmo

Publicerad:
Tv-serien ”Devs” brottas med några av de stora frågorna i vår tid.
Foto: HBO
Tv-serien ”Devs” brottas med några av de stora frågorna i vår tid.

BOKRECENSIONER

När vi om ett antal decennier ser tillbaka på denna märkliga tid kommer Alex Garlands HBO-serie Devs kunna ge några ledtrådar om de stora frågor vi brottades med. Garlands drama utgår från den teknologiska determinism vi just nu lever i: tech-branschens utveckling är oundviklig, vi reser på tidens förutbestämda linbana från A till B och alla försök att ändra riktning eller hastighet är dömda att misslyckas.

AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv är en akademisk antologi, har fult omslag och likstel titel, men trots dessa tre krokben har den samma kraft som Devs. Jag är verkligen positivt överraskad; gömt i den träiga vetenskapsprosan finns minst ett manus till en framtida, episk HBO-serie.

Antologin är en samling texter med lite olika perspektiv på digitaliseringen av våra liv. Ordet ”arbetsliv” finns med i titeln, men bokens samtliga kapitel har bäring på hur AI och maskiner länkar våra dygns alla vakna timmar till en okänd framtid.


Etnologen Daniel Bodén är antologins sammanhållande kraft, och hans text skildrar egna upplevelser som anställd på Coops lager utanför Stockholm. Texten är en kusin till Mikael Nybergs bok Kapitalets automatik, och beskriver en verklighet mil ifrån de akademiska klasser där diskussionerna om AI och automation normalt förs. 

Bodéns perspektiv ger knivskarp skärpa, han står i ögonhöjd med de människor vars arbetsdag helt och hållet styrs av detaljerade instruktioner via en automatisk röst i deras hörlurar. Deras rörelser styrs av ett system programmerat för att optimera tidsutnyttjandet och minska felkällorna. 

Bodéns kapitel är en stark ögonvittnesskildring förklätt till lätt docerande fältstudie av de anställdas villkor på lagret. Deras samexistens med teknologin är en uppenbar miniatyr av den digitaliserade världen. De självkörande truckarna, det automatiserade plockandet och maskinerna som styr hela lagret är inte där för att helt ersätta människorna. 

I stället tvingar de de anställda att jobba snabbare och mer fokuserat. Kameror och sensorer registrerar rörelsemönstret hos varje enskild individ, data samlas in så att arbetare kan ställas mot arbetare.


Kollektivets och fackförbundens traditionella argument biter dåligt, eller så har de gett upp. IF Metall skriver i ett citerat mejlsvar i professor Maths Isacsons kapitel att ”det är inte den nya tekniken vi ska vara rädda för, utan den gamla”. I klartext: Industriarbetare kan bli programmerare, journalister kan bli pr-folk och lönearbetare kan bli gig-ekonomins entreprenörer. Härligt.

I etnologen Mats Lindqvists kapitel tecknas liknande bilder, med Marx och Schumpeters teorier som grund. Tanken att de som konkurreras ut av robotar ska lära sig att programmera dem är ohållbar. Redan i dag kan maskiner programmera maskiner, och eventuell mänskligt skriven kod kan såklart laddas upp av en programmerare från Sydostasien. 

Precis som i Devs är kritiken mot samhällets uppgivenhet inför tekno-determinismen kring AI och automatisering en röd tråd genom antologins första delar. Men sedan byter boken skepnad. 


Ett nyckelord i titeln är ”föreställningar” och det kulturella, konstnärliga och även estetiska ges stor plats, vilket är bokens största kvalitet. Boken innehåller ett piggt samtal om AI och science fiction med litteraturforskaren Jerry Määttä, och den nya zeeländske forskaren Luke Goode tar i sitt kapitel upp just kulturen som avgörande för att medborgare överhuvudtaget ska kunna vara delaktiga i komplexa förändringar av samhället. Om någon någonsin tvekat på hur digital teknologi är fullständigt sammanflätat med kultur och konst, så finns här evidens i överflöd.

Även idéhistorikern Michael Godhe noterar att frågor om AI etablerat sig i kulturdebatten, men höjer ett varningens finger för det flitiga användandet av termen/temat ”AI”. 

Han tar dramatikern Stina Oscarson som exempel, han kunde lika gärna ha lyft Lena Anderssons smått bisarra försvar av våldtäktsmannen Jean-Claude Arnault. Andersson förklarade i en DN-krönika domen mot Arnault med robotsamhällets framväxt; kulturmannens oskuld framgår tydligt om man tittar på ”helheten”, en överblick som Andersson felaktigt menar att maskiner inte kan ha.


 

Precis som på Bodéns lagergolv förändras vårt beteende när vi tvingas samexistera och kontrolleras av maskiner, men är det alltid av ondo? I konservativa och/eller marknadsliberala samhällen (och rättsväsenden) premieras föga rättvist män med makt. Kanske kan en datadriven AI-domare fungera mer fördomsfritt?

Just här ligger en annan av antologins stora förtjänster: Den förmår se teknikutvecklingen som underkastad strukturer som klass, kön och ras. Detta är avgörande för robotiseringen av såväl hovrätt som Coop-lager.


Konstprofessorn Anna Dahlgrens historiska tillbakablick är välfunnen och läsvärd, men bokens viktigaste kapitel är signerat konstnären och datavetaren Karin Hansson. Hon ställer en rad viktiga frågor (och ger några svar) om maskinerna och oss: Varför, egentligen, är vi så rädda för maskiner som autonomt skapar artiklar, tavlor eller musik? När vi ger vår själ, vår ”human-ness”, till sociala medier – vad är det för själ vi får tillbaka?

Hanssons kapitel är perfekt avvägt, antagligen tack vare hennes förmåga att förstå såväl kultur som kod. Till skillnad från mer enögda forskare förmår hon att tydliggöra även möjligheterna med artificiell intelligens och datadrivenhet. Tekniken är avgörande för att påvisa och rasera strukturer som vi inte kunnat, eller vågat, se. Om vi ser till att använda rätt data, kommer tekniken också i framtiden kunna skydda oss från människans misstag och otillräcklighet. 

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.