En roman besatt av att visa myntets alla sidor

Nadia Owusu glimmar extra starkt i delarna som handlar om röst och språk

Publicerad 2022-01-23

Nadia Owusu (född 1982) är författare och journalist, bosatt i Brooklyn. Hon har publicerats bland annat i The New York Times, Wall Street Journal och Granta. Den självbiografiska ”Efterskalv” är hennes första bok.

Med en armenisk-amerikansk mor som lämnade henne i barndomen, och en ghanansk diplomatfar som dog när hon var tonåring, har Nadia Owusu växt upp i Italien, Storbritannien, Ghana, Uganda och New York. Av detta kringflackande liv följer rotlöshet, ärvda trauman av krig och folkmord, mellanförskap och språkbrist. Efterskalv är Owusus debutroman, en självbiografi som tar sin början i ett lämnande. Den svenska översättningen är utmärkt gjord av Anna Petronella Foultier.


Bokens Nadia går genom livet med en inomboende seismometer — ett verktyg som mäter markrörelsen under ett jordskalv, och skalven är närvarande i varje steg hon tar. De två enda fysiska skalv hon upplevt under sin livstid står i skuggan av de metaforiska eller andrahandsupplevda. Det hela börjar när Nadia är sju år gammal, och hennes mamma berättar om en jordbävning som skett i Armenien, där en hel stad gått under. Samma dag försvinner mamman och lämnar Nadia i något som blir hennes första inre skalv. Många år senare hittar en vuxen Nadia en blå gungstol på gatan i New York. Hon sätter sig på den och försvinner in i ett slags drömmande, deprimerat paniktillstånd, och härifrån utgår berättelsen.

Efterskalv är inte rakt igenom en memoar, den är fylld av historiska fakta. Om folkmordet i Armenien, ashantistammen i Ghana, de nyanserade bilderna av afrikanska ledare som Julius Nyerere i Tanzania. Owusu lyckas hela tiden visa flera sidor av myntet, ingenting blir sagt ur bara ett perspektiv, ingenting förblir heller osagt. Efterskalv blir på så sätt en ark, precis som Ocean Vuong beskriver sin debutroman.

Trots att berättelsen är fylld av sorg, katastrofer och relationer som rasar, finns här även det vackra. På senare tid har forskare och författare ofta talat om trauman som går i arv, men här får även drömmarna göra det: ”Kanske kan drömmar föras från mor till barn genom blodet, eller genom livmoderns viskande, eller genom den blotta kraften hos tron som kan korsa hav och berg och utanförskap.”


Jag hade önskat att Owusu ytterligare gick upp i det språket. Ibland kommer små förnimmelser av det mer experimentella och lyriska, men det stannar av innan det hunnit gå hela vägen.

I vissa skeden av läsningen blir metaforerna och bildspråket kring skalven lite väl tydliga, berättande och förklarande. Men i kapitlet ”Konstgrepp” som kommer mot bokens slut förstår jag plötsligt meningen med det konstanta förklarandet. Kapitlet är en utläggning om varför Owusu använder skalven som metafor, på vilket sätt metaforer är privilegier, att metaforer tillhör dem som slapp undan utan att få verkliga skador. Här är författaren på ett klarsynt sätt medveten om den självömkan och medkänsla hon känt i samband med de fysiska jordskalven i sitt liv, katastrofer som är ärvda men som hon klarat sig undan rent fysiskt. Katastroferna hon har privilegiet att göra till metaforer.


I Nadia Owusus ark, fylld av mellanförskap, rasism, historia, älskande, jordskalv, stolthet och skam finns det något som glimmar extra starkt – delarna som handlar om röst och språk. Hon skriver om hur vi rör oss genom världen med våra olika koder beroende på situation och sammanhang. Hur kodväxlingen är en dans, hur förkastningszonens språk är det vi väljer. När jag lagt ifrån mig boken tar jag upp den igen, läser om och om igen två enkla rader som lyckas säga något jag försökt förstå länge, länge: ”Våra röster är, tror jag, inte bara uttrycksmedel utan påverkar hur vi förhåller oss till och förstår världen, hur våra drömmar uppstår.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln