Jag är ledsen, det är inte jag – det är du

”Mot paradiset” är en sinnrik roman som inte lyfter

Jenny Högström

helskärm

Jag befinner mig på resa när jag börjar läsa Hanya Yanagiharas Mot paradiset. Och på flygplats efter flygplats i såväl Paris som Amsterdam ser jag omslagets hawaiianska fiskarpojke överst i bokhandlarnas skyltning.

Det brukar gå utmärkt att läsa på resor. Men inte denna gång. Faktum är att jag läser denna tegelsten till roman under absolut sämsta tänkbara förhållanden.

För medan Rysslands invasion av Ukraina pågår känns allt annat outsägligt löjligt. Inte minst en närmare 800 sidor lång, brett anlagd episk roman i tre delar, storslagen, sinnlig och synnerligen anspråksfull.

Första delen heter ”Washington Square” (en referens till Henry James) och utspelar sig år 1893 med utgångspunkt i en anrik familjefastighet på just detta torg i New York. Den andra heter ”Lipo-wao-nahele” och utspelar sig under aidsepidemin 1993, i samma fastighet samt på Hawaii. Den tredje heter kort och gott ”Zon Åtta” och tar sin början 2093, och återigen befinner sig romanfigurerna i fastigheten på Washington Square, som denna gång är uppstyckad i lägenheter kontrollerade av staten.

Då har vi rört oss från något som liknar en liberal demokrati, via en realistisk nutid, till ett totalitärt och repressivt övervakningssamhälle. Och trots att formerna för kärlek förändras är det enda som är sig likt vissa mänskliga relationer, som Yanagihara upprepar i olika versioner.

Men låt oss börja från början, i det som visar sig vara en kontrafaktisk historia där Yanagiharas New York ligger i de liberala Fria Staterna, som skiljer sig från Kolonierna och Amerikanska unionen bland annat genom att homosexuella förhållanden premieras. Under en söndagsmiddag i bankfamiljen Bingham presenteras ett persongalleri vars namn sedan återkommer romanen igenom. Av barnbarnen är det bara den tämligen livsoduglige David som inte har någon partner. Det finns aspiranter – men i stället förälskar han sig i en charmig fattiglapp från kolonierna, och fan vet om inte denne dessutom är en sol och vårare.

I romanens andra del hålls det avskedsfest för en vän som är döende i aids. Här dyker David upp som den yngre partnern till husets förmögne ägare. I denna del är det i stället hans far, hawaiiansk prins till en ätt utan krona, som visar sig vara den livsoduglige – och som skriver brev till sin son från sjukhuset. Är han vansinnig? Bipolär? Epileptiker?

Och vilket är det paradis som romanfigurerna strävar mot? Går det att uppnå här på jorden – och vad är i så fall priset?

Yanagihara lämnar vissa avgörande konflikter öppna för tolkning. Liksom i föregående boken Ett litet liv jobbar hon med parallella berättelser och perspektiv som successivt belyser varandra och förändrar de enskilda romanfigurernas ”sanning” såväl som romanen i sin helhet, påfallande ofta med hjälp av brev. Ett snilledrag är att händelserna aldrig utspelar sig i dag – år 2022 utgör alltid antingen romanens framtid eller dess dåtid.

Och framtiden är sannerligen ingenting att längta efter. Klimatkris. Totalitära stater och pandemier som avlöser varandra. Dystopin lämnar inte utrymme för några sinnliga excesser.

Men trots att jag läser med stigande intresse, trots Niclas Nilssons fina och medryckande översättning och Yanagiharas sinnliga gestaltning och skickliga klippteknik osv etc med mera – så blir det aldrig någon magi av den här romanen. Sorry men it’s not me – it’s you.