Michail Sjisjkins värld – en perfekt sommarläsning

”Erövringen av Izmail” går från vild svensexa till medeltida krigskrönika

Uppdaterad 2020-07-06 | Publicerad 2020-07-04

Michail Sjisjkin låter läsaren följa med in i de mörka salarna där olika  hisnande historier flätas samman.

Erövringen av Izmails fästning är en historisk händelse med stor betydelse för utgången av rysk-turkiska kriget 1787–1792. Genom freden i Jassy erkändes slutligen Rysslands erövring av Krim.

Michail Sjisjkins roman Erövringen av Izmail har lånat namnet av imperiets dyrkade seger som hyllats med oljemålningar, frimärken och hymner, men den handlar inte om vare sig tsar-ryska segrar eller Putin-ryska annekteringar. Historien görs i stället närvarande genom språket som blandar modern ryska med fragment ur texter från perioden mellan 1000-talet och 1700-talet.


Allt börjar i en rättegångssal på 1800-talet där en barnamörderska ska få sin dom. Advokaten Aleksandr Vasiljevitj gör misslyckade försök att skriva en självbiografisk artikel till ett uppslagsverk och i vår tid följer vi berättelsen om en person som heter Michail Sjisjkin. Alla vill undkomma dödens glömska. Att hamna i en text, om det så är ett uppslagsverk eller polisförhör, är enda säkra sättet att bli odödlig eller åtminstone uppäten av en framtida boklus.

Jag tänker på människor som betalar för frysförvaring i stålbehållare i väntan på att bli upptinade i en bättre framtid – vad är att föredra? Kroppens uppståndelse eller språkets eviga liv?

Romanens kropp är vidöppen för läsaren. Ofta känns det som om man befinner sig i en oändlig beckmörk sal där människor eller möjligen deras skuggor trängs. Man ser inget men överallt ifrån hörs röster. De talar inte till varandra utan berättar sin historia rakt ut i tomheten. Du lyssnar på än den ena, än den andra. Berättelserna flätas ihop, smälter samman. Rösterna dränker eller drar upp varandra.

Sjisjkin bor i Schweiz men hans romaner är omisskännligt ryska. Febriga passioner, politik och filosofi i stället för röda och vita plättar i blodet, obotlig sorg, oåterkallelig skräck och så våldet, alltid detta besinningslösa våld.


Folk reser sig, syr in sin smärta i fållarna eller gömmer den djupt inne i en saga, ett äktenskap, ett barn. Övergångarna sker utan förvarning, plötsligt kastas man från en urspårad svensexa in i en medeltida krigskrönika.

Att översätta Sjisjkin är ingen promenad i månskenet. Förutom översättaren Mikael Nydahl, som borde få en litterär bragdmedalj, har Ulla Stroh-Wollin och Daniel Möller adapterat romanens olika språknivåer till motsvarade epoks svenska språkformer. Det är mäktigt, elegant, berusande.

Författaren har sagt i intervjuer att romanen blev en möjlighet att få samtala med modern efter hennes död, lösa konflikten som man inte fått beröra medan hon levde.


Den utdragna epilogen har ett lugnare tempo och knyter ihop bokens teman utan att för den skull förta styrkan i romanens intrikata komposition.

Erövringen av Izmail är den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi. Brevboken och Venushår finns på svenska sedan tidigare och jag kan inte tänka mig en bättre sommarläsning än att lämna världen för Sjisjkins unika universum, erövra de mörka salarna och sluta fred med livet och döden.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln