Öppen kanal till det övernaturliga
Lars Landgren debuterar med skräcknoveller – och han gör det bra
Uppdaterad 2021-12-01 | Publicerad 2021-03-12
En gammal man och en ung kvinna far i en eka på Ljusnan genom Hälsingland, och som älven forsar flyter berättelser ur mannen. Han drar dem ”ur det kollektiva minnets bifloder”, för han är ”den sista gårdsstrykande sagofarbrorn”.
Det finns en suggestiv folkloristisk känsla i bilderna som kickar igång Lars Landgrens debut Ljusnan du mörka om drygt 400 sidor skräck- och spöknoveller.
Samtida svensk skräcklitteratur stavas annars John Ajvide Lindqvist som skriver i Stephen Kings anda, men detta är alltså något annat. Landgrens berättelser är visserligen också de förankrade i en nutida vardag, men det är som om huvudpersonernas känsloliv i sig är en öppen kanal till det övernaturliga.
Ta den välfunne auktionshajen Caj i den första novellen. Hans liv är en rastlös jakt genom landsbygdens gårdsauktioner, där han trålar i dödsbona efter fynd att sälja dyrt i sin vintagebutik på Södermalm. Nu har han fått vittring på ett praktfullt golvur med sensationell proveniens. Marknadens subterräng av ”Crowleytyper, Swedenborgianer och självutnämnda mystiker” kommer att slanta upp rejält för den bortgångne pojkmördarens unika 1700-talsklocka, tänker han sig.
Ni anar kanske att det blir han själv som får betala för sin girighet, men det är läsningen dit som är mödan värd. Auktionen skildras ur Cajs perspektiv, när han oroligt noterar andra proffs i lokalen, och suckar föraktfullt över den okunniga massan som synar skräp med kännarminer. Det är roligt och pricksäkert.
Stilmässigt präglas novellen av plötsliga orgier i metaforer. Ta den här beskrivningen av auktionsproffsen: ”Som gamar väntar de, uppskattar, räknar, värderar, iklädda surmulna pannkaksansikten slängda på kålhuvuden, tungt hängande på tufsiga gamnackar”.
När texten flödar vidare infinner sig den chockerande tanken att detta kanske är det närmaste man kommer en felande länk mellan Björn Ranelid och Edgar Allan Poe, och är det verkligen en bra idé att försöka upprätthålla en sådan länk någon längre stund? Som tur är disciplinerar Landgren sig. Resten av novellerna prunkar inte lika hejdlöst.
Vissa av dem är ändå pratiga, som när en av bockarna Bruse för ordet, men flera är verkligt bra. Landgren borrar sig inspirerat in i vitt skilda miljöer och synvinklar. En elvaårig flicka på sin kuschade mammas 40-årskalas, en ensam tonåring på midsommarafton, en regissör, en ljussättare och en ljudansvarig på en teater – känslan för deras situation och sammanhang är stark. De blir aldrig schabloner i skuggan av spökerierna.
Allra bäst tycker jag om novellen där en spelmissbrukande, skuldsatt ung man flyttat in hos sin älskade morfar. Den senare skriver hyllade böcker om stormaktstiden, och av en slump kommer dottersonen i närkontakt med den avgrund av fasa som är själva källan till morfaderns muntra kreativitet.
Landgren skriver i de flesta novellerna atmosfärrikt och fängslande, men denna riktigt gnistrar i facetterna mellan radhustrivsel, kärlek, missbrukarens hopplösa förhoppningar och skrivandets hänsynslöshet.
