Maxim Grigoriev tänder eldar runt om Europa

”Regnet” är en enastående vacker roman

Publicerad 2022-09-16

Maxim Grigoriev debuterade 2014 med ”Städer” och är aktuell med ”Regnet”.

I den ofantligt läsvärda Europa lät Maxim Grigoriev berättaren återkommande konstatera: ”Jag vet inte”. I nya romanen verkar han ha dragit konsekvenserna av berättarens kapitulation. Här är det de andra som får komma till tals medan berättaren förblir tyst. Och så lite saknar jag berättarjaget, att Regnet inte ens känns som ett experiment. Grigoriev lyckas skapa en så naturlig och direkt närvaro genom de andras röster. Som exilryskan Etelle då hon sammanfattar den samtidiga gränslöshet och utsatthet som råder i världen:

”En person som rörde på sig, som tog bussen till flygplatsen, sedan flyget, sedan kanske bytte flyg, tog en taxi så långt taxiföraren gick med på att köra och sedan gick en sträcka var plötsligt i Tjetjenien, eller i Donbass eller någonstans i Mellanöstern där någon just bombade någon. Geografin var kontinuerlig. Den tog aldrig slut. Hemmet…även det. Tanken att var och en kunde vara för sig själv och i sitt, liksom den här idén om att man kunde ”vara sig själv” – det var bara något som släpade efter från 1800-talet. En emanation. Allting var ett och samma, som regn, eller vind, regn och vind, regn, vind och oro.”

 

Det är talandet, fångat i all sin prakt och äventyrlighet där allt uppstår och verkar i stunden. Precis så framstår personerna i romanen. Alla nästan tävlar i att formulera sin egen historia slagkraftigt, ofta genom lager av nihilism. Nyliberala datavärldar har utplånat det som fackföreningar och arbetarrörelser erövrat, påstår någon. En annan menar att i Sverige betraktas poesi som inkomstbortfall. Oneliners finns det många av, men det är, självklart, de längre utläggningarna som ger de enskilda rösterna djup.

 

Lukten av mögel och rå fukt går genom Grigorievs Europa, och Porto är inget undantag. Boken utspelar sig från september till april och regnet skvalar strimmigt grått utmed gallerförsedda fönster, eller omsluter gestalterna likt slöjor, där de skyndar fram bland mörka byggnader. Romantiskt, nostalgiskt, filmiskt, Grigorievs prosa är enastående vacker i sina skiftande regnscener.

Personerna befinner sig alla i Porto, där Europas kust möter Atlanten. Bosatta i staden eller på tillfälligt besök. Oavsett vilket bildar Joana, Romain, Etelle, Alda, Bernardo, Patricia, Pedro och Alexandr ändå en grupp, ett slags sammanhang. De talar om varandra, berättar vad andra sagt, reagerar och dyker inte upp på ett tag. Mellan caféer och barer rör de sig, sökande efter samtal och varandra.

Men Portos tillbommade och tysta hus står stadiga, investeringsobjekt eller Airbnb i väntan på säsongstart. Staden som fond är nedslående dyster och överlag råder en stämning av resignation. Men personernas energi mitt i själva uppgivenheten tänder likafullt små uppflammande eldar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln