Rosa Liksoms ”Älven” skildrar hur flykt går till

Stimmig roman som belönar den uppmärksamme

Publicerad 2023-01-20

Rosa Liksom, pseudonym för Anni Ylävaara (född 1958), är en av Finlands största kulturpersonligheter, verksam som konstnär, författare, dramatiker och seriemakare. 2011 mottog hon Finlandiapriset för ”Kupé nr 6”. Hon är nu aktuell med romanen ”Älven”.

Rosa Liksoms roman Älven inleds med en handritad karta. Inga namn, inga koordinater, bara ”älven”, ”byn”, ”havet” och ett rörelseschema. Ett allegoriskt ingenmansland i en existentiell fabel, tänker jag först. Men Älven är något helt annat.

Berättelsen utspelar sig under Lapplandskriget 1944–1945, i närheten av Haparanda. Nazisterna ska snart drivas ut ur landet och bränna marken bakom sig, precis som i Karelen. Detta är bakgrunden, men läsaren får lista ut det själv. Istället följer vi en tonårig bondjänta tätt bakom ryggen när hon och hennes fyra systrar vallar en flock kor bort från kulspruteeld och bombanfall, över landsgränsen till Sverige. På ett ställe reser beväringar våta tält i ett potatisland, på ett annat irrar renkalvar runt i cirkel. En sjuklotta kommer med en gamling som hostar blodklumpar. Allt existerar samtidigt – kulsprutesmatter, en flirt med soldatgossen, den stilla älven – i hopträngda meningar där orden nästan skuffar ut varandra. Kriget framstår som en stor oordning.


Rosa Liksom är en av Finlands verkligt stora författare. Berömd för sitt drastiskt korthuggna berättande, där en livsavgörande händelse kan avhandlas i en mening och sedan inte nämnas mer. Fördomsfullt tänker jag att det är ett typiskt finskt berättande – en lite hetsigare motsvarighet till Aki Kaurismäkis filmer, i kortprosa. På senare år har Liksom börjat skriva mer sammanhängande berättelser, i romanform.

Liksoms förra bok Överstinnan utspelade sig också under Lapplandskriget, men skildrade överklassen. Boken var ett fascinerande försök att finna skörhet och trasighet bakom den stålblanka fascistfasaden. I Älven gör Liksom tvärtom och berättar om beslutsamhet och viljestyrka i ett flyktingläger. Flickan vallar korna mellan minfälten och njuter av att fylla en sörpa och se sitt kritter slurpa, medan gevärsknallarna hörs från andra sidan älven. På nätterna ligger hon under bar himmel och lyssnar till det porlande vattnet, ser en blodröd kamin glöda från granngården och drömmer om hemmet. Emellanåt längtar hon efter sin mamma som ständigt tycks vara gravid. Lästa tillsammans ger Överstinnan och Älven en bild av hur vidunderligt starkt det mänskliga är – längtan, drömmar och ångest – till och med under brinnande krig. 

Älven är en rörig roman, stimmig som ett uppehållsrum i en högstadieskola. Karaktärer dyker upp i en mening, har en avgörande betydelse, men försvinner i nästa. Lite påminner berättartekniken om Liksoms Kupe nr. 6 där karaktärer i Sovjetunionens utkanter swishade förbi genom tågfönstret. Som läsare förstår man inte var någon är på väg, vilket är kongenialt med karaktärerna. Det är ganska jobbigt att läsa, men den som gör det uppmärksamt blir rikt belönad.


Och det är här kartan i inledningen kommer in igen. För det den illustrerar är inte ett allegoriskt ingenmansland – utan hur ”flykt” går till. Sällan sker den över världshaven eller till andra länder, utan till grannbyn eller bara över älven. Bit för bit, sidledes med truppförflyttningar och brända gårdar. Och kanske är det detta som Liksom vill göra i slutändan. Skapa en främmande, larmande och glittrande bild av vår tids mest laddade begrepp: migration.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln