De taffliga porrfilmerna blir bara mörka skuggor
Mathias Boströms roman dyker in i det riktningslösa och undflyende
Publicerad 2025-06-10
”Frans Moby” av Mathias Boström
Det finns en ramberättelse, där personutredaren Magnus Sjöholm blir kontaktad av författaren och filosofen Kate Larson, en verklig person som gick bort 2018, med anledning av att Kate har skymtat en val i Hammarbyslussen. Magnus blir fascinerad av Kate, nästlar sig in i hennes liv, och ger sig ut att finna valen. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta Mathias Boströms ”Frans Moby”. En rejäl pjäs på knappt 600 sidor, som förlaget menar består av sju kortromaner. Titeln är naturligtvis en hänvisning till den stora valromanen par excellence, Herman Melvilles ”Moby Dick”, som också spelar en återkommande roll i Boströms bok.
Sen finns det en inre berättelse, en sorts undervegetation, där den yttre saboteras, förhöjs, förstörs och förminskas. Där ramarna liksom rubbas. Magnus hittar manuset till sitt eget liv när han gör inbrott i en lägenhet. Han dricker öl med döda författare, tycker sig ana kanaler i tiden, som river upp det av våra sinnen skapade gränssnitt som vi kallar för verkligheten.
Här utvecklas också ett pulshöjande förföljelsetema som tillhör ett av bokens starkaste
Hammarbyslussen, där valen först gör entré, utgör även den ett gränssnitt. Här möts söt- och saltvatten, olika ekosystem och livsformer. Det är en plats där världar blandas samman, vilket också är temat för Boströms roman. Här samsas inslag av fantastik, människor och djur som korsbefruktas, möten med personer ur litteraturhistorien, och en sorts glasögon som kan spela in omgivningen i en upphöjd version av skärmsamhället, med livsbetraktelser från en ganska ensam medelålders man i Stockholms innerstad.
Om man gör som förlaget vill, och läser ”Frans Moby” som sju separata kortromaner, så är de renodlade flanörsromanerna de bästa. Magnus långa vandringar genom Stockholm i årstidernas växlingar, över broar, ner i gränder, ovan och under jord, ges en finstämd närvaro. Via en bänk på Gullmarsplans tunnelbanestation gestaltar Boström träffsäkert den hisnande upplevelse det kan vara att betrakta massan av människor och inse att de befinner sig här, i livet, samtidigt som en själv. Här utvecklas också ett pulshöjande förföljelsetema som tillhör ett av bokens starkaste, där massans anonymitet, och stadens brus skrivs fram med en fingertoppskänsla så god som någon av de föregångare Boström parasiterar på. För kommunikationen mellan världar är också en kommunikation med litteraturen i litteraturen, och böcker är gjorda av andra böcker som en annan av Herman Melvilles efterföljare vid något tillfälle ska ha sagt.
”Moby Dick” handlar om människans kamp med naturen, den yttre världen, Magnus jakt är snarare inverterad, då han jagar ett inre som undflyr honom. Hur mycket han än irrar runt, på Stockholms gator, på Mälarens spegelblanka vatten under en stjärnklar himmel, eller oinbjuden i andra människors hem så når han aldrig en kärna, en fast punkt i tillvaron. Det spelar ingen roll hur många taffliga porrfilmer han spelar in med flickvännen framför den öppna spisen (glasögonen igen), dagen efter är det mest mörka skuggor på skärmen och det möte han ville komma åt har gått om intet.
Det riktningslösa är romanens stora förtjänst, ja själva det fundament den vilar på, men också dess brist. För det blir rätt rörigt. Och emellanåt undrar jag vad ärendet är. Ibland bryr jag mig inte, då jag antingen är för irriterad på en bitvis repetitiv och pladdrigt konstlad prosa för att vilja förstå, eller så är jag helt enkelt alltför upptagen av att njuta av Magnus promenader genom Stockholm, på jakt efter en val, en mening, eller bara en stor stark.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
