Ett förlovat land – och en desperat slutstation

Två omistliga romaner för den som vill veta mer om Israel

Inga-Lina Lindqvist

helskärm

Fru Pápai, angivare åt ungerska säkerhetstjänsten, är på väg till ett nytt uppdrag i Jerusalem. Hon avskyr att kalla sitt födelseland Israel. Palestina är det rätta namnet, hennes förlorade paradis där kulturerna en gång i tiden möttes på korsvägar och hjärtan brann för kommunismens ideal.

Katolska prästen Daniel Stein anländer till Israel och kräver att bli erkänd som medborgare i sin egenskap av jude, som född av en judisk mor. Han nekas och det enda han uppnår i en uppmärksammad rättegång är en lagändring som slår fast att en jude är den som uppfattas som sådan av andra judar vilket en katolsk präst inte gör.

Fru Pápai och Daniel Stein är huvudpersoner i två stora europeiska dokumentära romaner som kommer ut på svenska förunderligt samtidigt.

Modersakter av András Forgách publicerades i Ungern 2015, medan Daniel Stein, tolk av Ljudmila Ulitskaja kom ut i Ryssland redan 2006.

Tyngdpunkten i båda böckerna är Israel, för många ett förlovat land och för andra en desperat slutstation. Båda böckerna är på var sitt sätt litterära kraftprov och båda lika omistliga för läsare som vill veta mer om statsbildningen Israel.

Till att börja med tydliggör böckerna Israel som ett europeiskt, närmare bestämt öst- och mellaneuropeiskt projekt. Sionismens grundare Theodor Herzl föddes i Budapest och drömmen om en fristad i Palestina närdes i Lviv, Vilno och Minsk. Nazisternas målmedvetna förintande av jiddishkulturen i Öst- och Mellaneuropa tillsammans med den spridda antisemitismen före och efter kriget förstörde möjligheterna för en annan tänkbar framtid.

Ungerskt 1970- och 80-tal bildar tidsnavet i Modersakter. Boken är sprungen ur en existentiell kris när författaren upptäcker att hans mor i många år var angivare åt Kádár-regimen, att hon angav såväl nära vänner som sina egna barn och att även författarens far arbetade åt säkerhetstjänsten.

Familjen belönades för sin trohet mot den kommunistiska regimen, framför allt efter att ha ställt sig på partiets sida under upproret 1956 då sovjetiska armén gick in i Ungern och kväste folkliga protester. Många ungrare flyr utomlands men Bruria och Marcel, eller Pápai – deras pseudonym i underrättelsetjänstens hemliga papper – är djupt övertygade om att kontra-revolutionen måste stoppas.

Paret möts i dåvarande Palestina 1946. Bruria är född i landet men 1939 åker hennes familj tillbaka till Ungern bara för att hamna i pilkorsarnas våld. Mirakulöst överlever de och återvänder till Palestina. Marcel lämnar däremot Ungern just 1939. Hela hans släkt dör i Förintelsen, han har inga rötter kvar någonstans, bara fantomsmärtor finns kvar.

Bruria och Marcel förenas i sin avsky inför sionismen. ”Kommunistiska partiet i Palestina är den enda antiimperialistiska kraften”, skriver Bruria i ett förtvivlat brev. Om judar hade behandlats bättre i sina hemländer hade de inte behövt sionismen. Men ingen lyssnar på henne.

Sionismen har redan valt väg, den illegala judiska invandringen till Palestina fortsätter med amerikanskt beskydd och palestinier trängs undan. Paret offrar allt för partiet – som i hemlighet föraktar dem just för deras ohejdade idealism som knappast går att använda till någonting som helst praktiskt. 

Heroismen i att ställa sig på förlorarnas sida i historien kan väcka beundran men den är också destruktiv och gröper liksom ur Brurias och Marcels själar. Systemet gör dem till urkärnade människor.

Ljudmila Ulitskajas Daniel Stein, tolk är en tegelsten där handlingen brer ut sig över tre kontinenter och många decennier. Romanen utspelar sig till största delen i Israel och bygger på Oswald Rufeisens livshistoria. Rufeisen arbetade som tolk åt Gestapo i Belarus. Genom sitt underjordiska arbete räddade han hundratals personer från ghettot i staden Mir men tvingades också offra oskyldiga människoliv för att bevara sin täckmantel.

Ulitskaja låter Stein och en kör av fiktiva personer tala genom brev, dagböcker och inspelningar. Hon träder själv in i handlingen då och då. I en scen kräks författaren tills hon krampar, ”kräks ut hela den judiska frågan som förgiftat mig”. Jag förstår intuitivt vad hon menar. ”Den judiska frågan” är en antisemitisk och giftig tankefigur på vilken Förintelsen blev ett svar. Frågan borde aldrig någonsin ha ställts.

Ulitskaja är döpt judinna, precis som bokens huvudperson, fader Daniel. Han för en på förhand förlorad kamp för att bilda en judisk katolsk församling. Stein lyckas övertyga sin gamle vän Karol Wojtyła, påven Johannes Paulus II, om att förbättra relationerna mellan Vatikanen och Israel, men han finner aldrig någon förståelse för sina egna ansträngningar att föra katolicismen tillbaka till de judiska rötterna.

Fanatismen runt honom tilltar, både den judiska och den kristna, med tragiska resultat. Blod flyter över stenarna i det heliga landet. Daniel Stein, tolk fick ett blandat mottagande i Ryssland och en del kritiker såg i romanen en propaganda för globalismen, eftersom fader Daniel Stein vill upphäva gränsen mellan religionerna. Globalismen är ett skällsord hos dagens antisemitiska konspirationsteoretiker som odlar tankefigurer om judarnas strävan efter världsherravälde.

Forgàch nämner i Modersakter vänsterns ”grova primitiva retorik” om det moderna Israel och palestiniernas lidande. Det är hårda ord. Jag tolkar dem som att slitna frågor ofta får håliga svar. Läs Forgách och Ulitskaja, gärna parallellt med Susan Faludis Mörkrummet för deras komplexitet, för paradoxerna, för tragiken i att pendla mellan offer och förövare. Ingenting är enkelt.