Hos supande punkare och våldsamma ryssar
Anna Fock fångar en stämning i Tallinn – men det är svårt att veta vart hon ska
Publicerad 2023-05-04
Är det lättare att berätta om ett främmande land än om det egna? Blir verkligheten tydligare när den inte är alltför hemtam? Frågorna uppstår när jag läser Anna Focks nya roman om ”Lösningen är kaos”. I likhet med ett antal andra författare i sin generation – som Maxim Grigoriev, Linus de Faire, Henrik Nilsson – har Fock ganska konsekvent sökt sig bort från en svensk kontext i sitt skrivande.
Det område och tillstånd hon har mutat in är Estland och Sovjets upplösning. Både miljöerna och karaktärerna känns igen från förra boken (sunkiga barer i Tallinn, supande punkare, våldsamma ryssar, streetsmarta kvinnor) men satsningen är större den här gången.
Genom tre figurer, och ett myller av människor i deras närhet, målas ett antal konflikter upp i ganska starka färger: dels spänningen mellan det ryska och det estniska, dels rörelsen från det postsovjetiska till det nyliberala. På köpet följer frågor om frihet och ansvar, karriärism och solidaritet.
Alltihop förmedlas via några unga och så småningom medelålders Tallinn-bor vars livsvägar korsas, med stora konsekvenser. Merike är talangfull journalist, Siim legendarisk punkare, Ilja godmodig ryskspråkig sjuksköterska. Tillsammans får de personifiera den estländska självständighetsprocessen: brutal, tragisk, men till sist också ganska lycklig.
”Lösningen är kaos” är en kryptisk titel. Man kan förstå den som ett anarkistiskt credo – kaos är vad den här världen behöver – men kanske också som en mer desillusionerad historisk diagnos: den föreslagna lösningen var visst inte så lyckad …
Möjligen kan man också läsa titeln som en metakommentar till bokens egen komposition. Det är en stort anlagd och habilt utförd romanväv Fock presenterar, men till sist är det som att det stora försvinner lite ur sikte. Visserligen flyger man ganska snabbt genom boken, men med en växande undran: vad är meningen?
Precis som i ”Kustobservationer” får jag intryck av att Fock både har något att berätta och en förmåga att göra det, men också att hon har lite svårt att veta vart hon ska, att hitta ”lösningen”. De teman som anades inledningsvis får liksom stryka på foten för intrigen och personporträtten, coola oneliners och dråpliga situationer. Den stora historien drunknar i de små. Ja, kanske är det ofrånkomligt.
”Lösningen är kaos” är ganska romantisk, lite spännande, ibland komisk, ofta melodramatisk, bitvis turistbroschyrartad, men till sist är det lite oklart vad som står på spel, mer än att intrigen måste knytas ihop för att det ska bli en roman.
Den bisarre punkaren Siims upptåg i all ära, det som till sist dröjer sig kvar är lokalfärgen och stämningen: Tallinn på 90-talet var nog en ganska spännande plats. Att Fock lyckas förflytta mig dit är inte illa.
