Spökena viner i de lusbitna väggarna
Nu går Mattias Fyhr i mål med ”Svensk skräcklitteratur”
Publicerad 2023-03-25
Skräck är som mjölk – när den har blivit gammal är det bara att slänga den.
Så skulle man kunna travestera Henrik Schyfferts uttalande om humor. Inte särskilt många i dag tänder nattlampan när de läser Mary Shelleys ”Frankenstein” eller Henry James ”Skruvens vridning”, trots att de skrämde livet ur folk på 1800-talet.
Samtidigt är det en reduktionistisk syn på traditionen: ”Frankenstein” vill inte bara framkalla en känsla av ”skräck”, precis som ”Anna Karenina” inte bara vill få läsaren att känna ”kärlek”. Ensamhet, depression, vilsenhet och alienation är lika viktiga komponenter. Inom den gotiska traditionen är rentav ”den skrämda människan” mera central än ”den skrämmande”.
Någon som har förstått detta är litteraturvetaren Mattias Fyhr. I dagarna kommer den andra delen av hans ”Svensk skräcklitteratur” – ett unikt verk som visar att det finns en mörk kontinent i den inhemska litteraturhistorien.
Sammantaget sträcker sig böckerna från medeltiden fram till 2015, behandlar allt från överraskande bra dramer av Gustav III, till John Ajvide Lindqvists okända föregångare. Dessutom innehåller del 2 den mest muskulösa notapparaten jag sett (från sida 295 till 542). Kort sagt: ”Svensk skräcklitteratur” får det att knaka och susa i litteraturhistorien. Plötsligt ser man hur spökena viner genom de lusbitna väggarna i statarlängorna. Hör hur det smäller och brakar i Stagnelius dramer.
I jämförelse med England är skräcklitteraturen en tunnsådd tradition i Sverige, med långa spatsersträckor mellan mästerverken. Likväl är det en tradition, och som sådan förtjänar den en krönika. Fyhr är rätt person att skriva den, med sin encyklopediska kunskap.
Målet är storslaget och skulle kunna beskrivas som att öppna en sexfilig spöktunnel vid sidan om allfartsleden
Dessutom innehåller boken flera litteraturvetenskapliga fynd: till exempel visar Fyhr hur flera svenska arbetarförfattarna hade ett särskilt intresse för skräck. Av de 13 novellerna i Dan Anderssons ”Kolarhistorier” är hälften spökberättelser. Egentligen inte så oväntat, med tanke på att skräckberättelser var det som gick hem vid stockelden.
Apropå arbetarlitteratur finns det en del likheter i hur traditionerna har behandlats. Motivet klassamhället hos proletärförfattarna har om inte ignorerats så i alla fall ofarliggjorts av kritikerna. På samma sätt har Dan Anderssons skräckinfluenser avgotiserats och upphöjts till litterära symboler i forskningen. Så har traditionernas gravitationsfält osynliggjorts, bredden och motivkretsen förminskats. Kanske beror det – i skräcklitteraturens fall – på forskningens rädsla för populärkultur. Troper och repertoarmotiv – centrala i skräck – har alltid setts som ”klichéer”. Fyhr gör en stor insats när han avtäcker dessa estetiska begränsningar.
Mattias Fyhr är dock en kolerisk ciceron och petimätrig mot sina (få) föregångare inom skräckforskningen. Han drar även en del långsökta paralleller. Påverkades Dagerman verkligen av Lovecraft? Tillåt mig tvivla. Samtidigt är detta charmen med böckerna: för att få över Dagerman eller Andersson till skräcktraditionen krävs det ett stort mått stridslystnad. Målet är storslaget och skulle kunna beskrivas som att öppna en sexfilig spöktunnel vid sidan om allfartsleden.
Och Fyhr lyckas: efter ”Svensk skräcklitteratur” kommer ingen – någonsin – kunna hävda att Lindqvists ”Låt den rätte komma in” var den första svenska vampyrromanen.
Trots sina brister är böckerna det viktigaste litteraturvetenskapen producerat på år och dagar. De följer essäisten Roland Barthes berömda råd från 1957 till punkt och pricka: att ta populärkulturen på kritiskt allvar.
