Sagor från framtiden

Pia Bergström

Pia Bergström söker vitsen med Sorokins bisarra fantasyvärld

helskärm

En spik i huvet! Det är den ultimata drogen och högsta njutningen i Vladimir Sorokins mustiga, grovkorniga och ändå litterärt avancerade dystopi Tellurien. En berättelse i 50 korta kapitel, man skulle kunna kalla dem en bunt lösryckta postmoderna sagor - spefulla textvariationer, parodiska nedslag i olika stilarter, ibland ögonblicksskildringar av bisarra levnadsvanor och livsomständigheter i en framtid, om sisådär 60-70 år.

I Sorokins postapokalyptiska framtid består Europa åter av ett otal småriken, alla med sin egen ideologi och politik, regler och regalier, storfurstar, småkungar, statschefer och deras hov och bugande tjänare. Och sina mer eller mindre missnöjda, liknöjda, upproriska, undergivna, retliga, vidskepliga, suckande, fjärtande, supande, knullande, ständigt bortlängtande folk.

Alla levande har färska erfarenheter av krig. Kineserna (och kinesiska) tränger åter in från öster och ”salafisterna” står nånstans vid Wien.

Sorokins framtid är som medeltiden mixad med hightech och kloning, en bisarr barock och ganska snuskig naturalistisk fantasyvärld där det knappt finns mat men där man pryder sig med ”vivipara” tatueringar, kläder, ansiktsbehåringar (dessa lever alltså sitt eget liv) och där tekniskt fulländade ”smartdon” ersätter både datorer och mobiler. Få har dock råd med smartdon, ännu färre kan köpa en tripp medelst Tellurspik.

Brist och (ofta kitschifierad, andlig) längtan spelar alltid avgörande roller i Sorokins skruvade fiktiva världar. Men här finns också påhittig postfossil futuristrealism: bilar som går på potatis, och jättelika och pyttesmå draghästar (igenkännbara från Tjechov-pastischen Snöstormen, 2013), liksom små, mellanstora och jättestora människor. De senare ett slags dummare arbetsslavar.

Den som läst Sorokins romaner (fyra finns på svenska) känner igen hans teman.

Som drogernas betydelse för ­människan, kinesiskan som invaderat ryska språket, kvinno­föraktet och maskulinitetsdriften, den förvanskade folkloren, den groteska själlösa vetenskapligheten. Som det blå fettet, en annan fantasieggande drog, som i romanen Blått fett bokstavligen pressades ur biologiska kloner av Rysslands största författare, Tolstoj, Dostojevskij, Achmatova, Nabokov.

Sorokins stilhärmningar liksom hans sätt att i sina böcker parodiera, låna och håna det ”ryska”- både det sovjetiska och det mer mytiska kan man ju se som ett slags avförtrollande hädisk akt. Men vad är vitsen? Är det satir, som många hävdar? Ska man tolka hans mångsidiga men utflippade litterära verk som politisk samhällskritik? Är det kulturkritik i den meningen att han spyr på Putins dröm om ett ”återupprättat” forntida Ryssland?

Jag är osäker. Visserligen kan man ju inte läsa I det heliga Rysslands tjänst utan att tänka på Putin, och jag anar att det finns ett myller av ryska referenser i Tellurien, som jag missar, men jag tror ändå att han skapar en helt egen soppa av denna drömspik.

Han skriver romaner, pjäser och filmmanus och provocerar naturligtvis i hemlandet. Blått fett åtalades 1999 för osedlighet, och friades. Men jag tror Sorokins groteskerier är alltför mångtydiga i sitt förakt för allt så kallat heligt, för sofistikerade och litterärt kniviga för att skapa några upplopp, annat än av Nationalpatriotiska fronten, mot honom själv.

Jag läser Tellurien fascinerad av hans fantasi och djärvhet och för att intelligent science fiction alltid ger nya perspektiv - men inte med kärlek - för mycket är frånstötande, ljuslöst, ofta hånar han alla medelmåttiga människor.

Men ett avsnitt i Tellurien berör mig starkt, det näst sista kapitlet som är ett slags desperat lovsång just till Tellur, eller snarare till vår längtan att ”lyfta” oss ur döden och materien och nödvändigheten. Till något mer och ”högre”. Och samtidigt - så futtig sången är, så blek och solkig denna lyckodröm om ”högre” ändå låter. Är det vad Sorokin vill visa? Jag undrar.