Grammatik mot världens elände
Uppdaterad 2016-11-03 | Publicerad 2016-11-02
Joar Tiberg skriver storslaget och innovativt
Joar Tibergs nya diktsamling kan vid första anblicken verka helt jävla obegripligt galen. Men egentligen är den skriven med absolut grammatiskt gehör.
Atts jord heter boken. Vad betyder det? Är det ett genitiv-s, alltså att något eller någon vid namn ”Att” äger jorden?
Det handlar inte bara om jordklotet utan även den livgivande jordbruksjorden. Några av bokens första ord, ”plundringshuset” och ”dets diúrflagga”, för tanken till ett anfall, en erövring. Något gör intrång, möjligen sexuellt, i ett odlingslandskap. Det levande skadas: ”dets mjukhets/ droppande/ vid askans/ solar”.
Boken är full av ägandemarkerande genitiv-s, till exempel ”vapnets/ kringlans”, ”dens blodighets/ kör/ till dens båge”. Allt tillhör nåt annat, allt är objekt för nån annans handlingar, ingen tycks bestämma, ingen är subjekt.
Ansvaret förflyttas och förskjuts hela tiden, ofta till de ospecificerade ”den” och ”det”.
Vad Tiberg gör, och det är virtuost, är att genom formen återge vardagsverklighetens förhållande till orsak och verkan. Människor i allmänhet brukar ju mest ägna sig åt att parera verkan av något större, typ: köpa ekologiskt kaffe för att rädda världen. Eller, ärligt talat, snarare för att rädda samvetet. Är detta verkligen att ta ansvar, eller är det tvärtom ett sätt att förenkla och förgulliga monumentala problem? Inte många ger sig i kast med själva orsaken till världsförstörelsen och ställer den mot väggen i rå anklagelse, aktivism eller storpolitik.
Orsaken till diverse elände i samhället är svår att nagla fast, eftersom eländet ofta drivs av svårtolkade strukturer som den globala kapitalismen. Lättare då att utöva myskristen harmonimindfulness eller flytta ut i naturen och blir ett med mossan som ett partikulärt, halvreligiöst försök till konsumtionsvägran.
Första delen av Tibergs bok gestaltar alltså intrång, men intrångets rörelse landar så småningom i ”tuktadhetens” stagnation. Allt stannar av. Djuret, människan, naturen dör i en slaktprocess, ”dens nedslaktadhet”. Kapitalismens överexploaterande dödsmaskineri, den så kallade tillväxten, krossar både sig själv och alla passiva objekt som upprätthåller det. Objektet måste sluta skylla ifrån sig för att kunna bli ett subjekt. Det verkliga ansvaret blir äntligen synligt.
Joar Tiberg sysslar alltså med något så ovanligt som grammatisk politik. Det är storslaget och vackert, förtvivlat och fullkomligt innovativt. Och trots att vi kanske alla är ”slaktmasks galts”, så finns det hopp: Om poesi kan förändra språket, då kan språket förändra världen.
Joar Tiberg är medarbetare i Aftonbladet kultur, därför recenseras boken av Aase Berg, kritiker i Dagens Nyheter.
