Han gör satiren smärtsamt rolig

Publicerad 2014-03-19

Det gör garanterat ont att läsa Etgar Kerets novellsamling

Israeliske författaren och filmskaparen Etgar Keret (född 1967) får ryktena om satirens död att kännas överdrivna. Foto: AP

I sin sista bok, det moraliska och politiska testamentet A man without a country från 2005 förutspådde Kurt Vonnegut satirens död. Skälet till Vonneguts dystra profetia var att tiden vi lever i hade berövat den genre som återställt mänsklighetens sinne för proportioner i över två tusen år dess främsta verkningsmedel: överdriften.

För hur, frågade sig Vonnegut, skulle ens den kolsvarta komiska fantasin hos en Defoe eller Montaigne, kunna toppa en verklighet där det införts rökförbud på Death Row av omsorg om de dödsdömdas hälsa?

Nio år av global avlyssning, demokratiska drönarraider och fascistisk uppmarsch i de ideliga pyramidspelkraschernas spår senare, framstår onekligen den kedjerökande gamle socialisten Vonneguts förtvivlade fråga i det närmaste retorisk.

I det närmaste, men inte fullständigt.

För den israeliske författaren Etgar Kerets novellsamling Plötsligt knackar det på dörren för i, lika plågsamt svinroligt som konstnärligt behärskat, bevis att ryktet om den satiriska överdriftens död är en aning - överdrivet.

Keret slår an sitt bisarra grundackord i den inledande novellen som gett samlingen dess titel. Tre beväpnade män sitter i författarens soffa och kräver att få höra en historia. Han försöker med att beskriva den bisarra situationen rätt av och får då höra att det där är ju bara en ögonvittnesskildring, så använd din fantasi, kör på nu för fan mannen.

Keret har en kafkaaktig förmåga att först med nästan tonlös diktion etablera en vardaglig situation och sedan låta karaktärerna upptäcka att deras invanda värld är lika full av hål som universum i Time Bandits.

Jag ska inte här föregripa den hjärtskärande upprymdhet som väntar de många läsare samlingen förtjänar med resuméer, men jag vill ända lyfta fram premisserna för mina båda i stenhård konkurrens personliga favoriter.

Den ena är ”Blixtlås” där en kvinna gör sig illa när hon kysser sin älskare. När älskaren somnat sticker hon ett finger under tungan på honom och känner ett pyttelitet blixtlås. Hon drar upp det och då öppnar sig älskaren som ett ”jättelikt ostron” och ut kommer Jürgen, blond och oomskuren. Efter denna cirkussurrealistiska peripeti återgår prosan till den mästerligt förströdda enkelheten i upptakten.

Den andra favoriten är ”Lögnland”, där huvudpersonen, lögnhalsen Robbie, kommer till ett rike där hans och alla andras lögner lever. Där släpar sig den påkörda schäfern han drog till med när han kom för sent till jobbet fram med förlamade bakben. Här stöter Robbie också på ett främmande lögnspöke, Igor, en stackare som förlorat båda armarna i en trafikolycka. Det visar sig att Igor är en lögn som tillhör en kvinnlig arbetskamrat och han tar med henne till Lögnlandet varefter de båda bestämmer sig, inte för att sluta ljuga, utan för att i fortsättningen bara berätta vackra lögner, som gör de beljugna glada.

Det är aldrig riktigt roligt om det inte gör ont och hos Etgar Keret gör det garanterat ont.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.