Roman

Skammen i att växa förbi sina föräldrar

Den såriga relationen mellan mor och dotter griper tag i ”Sakernas tillstånd”

Av: 

Jack Hildén

Sandra Lillebø har tidigare givit ut två diktsamlingar. ”Sakernas tillstånd” är hennes första roman.
Sandra Lillebø har tidigare givit ut två diktsamlingar. ”Sakernas tillstånd” är hennes första roman.

BOKRECENSIONER

Det vore så mycket lättare om man slapp tänka på dem när jobbet är avklarat och man kommit ut på andra sidan, som en fungerande människa i världen. Men föräldrar har en förmåga att hovra över en, vare sig man vill eller inte.

Detta märks inte minst i Sakernas tillstånd, som har hyllats i Norge. Romanen har två huvudspår: ett är riktat mot relationen mellan jaget och dennes mamma. Det är en mor som är schizofren och vars oroande, krävande ande konstant vilar över de närstående. Till och med när hon flyttar till Glasgow och inte längre kan knacka på dörren sent om natten.

Lillebø sätter ljus på ett djupt mänskligt och hjärtskärande faktum – att det i princip är omöjligt att bli fri från sina föräldrar

Den andra delen är en sorts betraktelsebok, med spridda funderingar om vardagen och skrivandet. Meningen är att en korsbefruktning ska uppstå, att spåren ska berika varandra, ungefär som när dottern ser nederlag eller problem i sitt liv som tecken på att hon ska gå samma öde till mötes som mamman.

Problemet är att sambandet kan vara svårt att se. Delarna är inte alltid naturligt integrerade i varandra, utan framstår snarare som ett antal attribut som strösslas ut i förhoppningen om att läsaren ska lägga pusslet. Som när mamman har fått ett julkort, vilket gör henne så glad att hon inte kan sluta tjata om det. ”Jag behöver dem också, sådana oförställda kärleksförklaringar, kräver ständigt bekräftelser och uppmärksamhet”, resonerar berättaren.

Inte för att gå för hårt fram här, men samma sak går väl att säga om cirka alla människor? Författaren påminner ofta sig själv om vikten av att vara fullständigt kompromisslös och ärlig. Ändå blir resultatet ibland det motsatta, onödigt vagt och undanglidande.

Sandra Lillebø har tidigare gett ut två diktböcker, och det är tydligt att hon vårdar språket ömt. Men ett vackert språk riskerar att reduceras till smink när helhetsintrycket framstår som en aning osorterat. Det förstärks dessutom av Ninni Holmqvists bitvis glimrande, bitvis slarviga översättning.

Som allra bäst funkar texten när den helt ägnar sig åt den såriga relationen mellan mor och dotter. Lillebø sätter ljus på ett djupt mänskligt och hjärtskärande faktum – att det i princip är omöjligt att bli fri från sina föräldrar. Jaget gör verkligen sitt bästa för att slippa henne. Under en hel barndom har hon försökt skydda och hjälpa, för att i vuxen ålder använda motsatt taktik. Sätta hårt mot hårt, vägra hjälpa till och lämna den fattiga, socialt utsatta kvinnan åt sitt öde.

Det är uppgivet, ändå kan hon inte ge upp. Det finns något skamligt i att tycka synd om sin förälder. Något skamligt i att över huvud taget växa förbi dem, och plötsligt upptäcka att de inte alls hänger med i tempot, alla knappar, appar och koder som samtiden kräver. När boken gräver i detta är den genuint gripande. Om Lillebø på allvar hade gett upp om sin mor hade boken blivit stum och hård.

Men trots avståndet och den hopplösa relationen greppar mor och dotter fortfarande efter varandra. Mamman skickar desperata brev, där man som läsare bara kan önska att någon ska komma till undsättning. Och berättarens text blir en sorts brev i sig. Det kan läsas både som en vädjan och som den enda vägen till frigörelse, ett sista skrik.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Engdahl läser skickligt av allt – utom sig själv

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Roman

Ninni Holmqvist