Romerna skildras som passiva offer – igen

Bristen på diskussion riskerar att förfela bokens syfte

Publicerad 2020-07-12

Jan Selling.

Alla historier måste skrivas en första gång, särskilt sådana som handlar om förtryck och frigörelse. I ”Svensk antiziganism” från 2013 visade historikern Jan Selling hur statens och majoritetssamhällets fientlighet gentemot romer genom seklen har stått i ständig växelverkan med en framfantiserad bild av ”zigenarnas” väsen. Boken är, randanmärkningar till trots, ett angeläget standardverk och blev därtill sorgligt dagsaktuell då Skånepolisens rättsvidriga romregister avslöjades samma år som den kom ut.

”Frigörelsen” är ett slags fortsättning där Selling vill lyfta romernas kamp för rättvisa och rättigheter. Det är viktigt inte minst då grupper i marginalen ofta riskerar att reduceras till sin offerroll.

Redan 1933 – då rasbiologi och repression definierade den svenska statens ”zigenarpolitik” – drev Johan Dimitri Taikon kampanj för romska barns rätt till skolgång. Det var dock först under efterkrigstiden som aktivismen tog fart på allvar. Förgrundsfiguren hette som bekant Katarina Taikon och inspirationen hämtades både från svensk folkrörelsetradition och samtidens (afro-)amerikanska medborgarrättsrörelse.

Nästa nya och avgörande steg togs runt millennieskiftet då ansträngningarna – tidstypiskt och framgångsrikt – koncentrerades till att få romerna erkända som förintelsens offer och nationell minoritet. Rättigheter sattes på pränt, monument restes och regeringsursäkter uttalades. Under senare år har emellertid emancipationen stannat av och tiggeridebatten ackompanjerats av aggressiv antiziganism.

Boken är mer redogörande än analytisk. Framför allt förblir de människor som har arbetat ihärdigt för romers och resandes frigörelse förvånansvärt anonyma. Endast undantagsvis framträder de i helfigur. I stället ägnar Selling betydande utrymme åt att upprepa sina tidigare beskrivningar av antiziganismens olika uttryck genom historien.

Att efterordet av Soraya Post – tidigare Europaparlamentsledamot för Feministiskt initiativ – är av liknande snitt förstärker intrycket. Det är på sätt och vis begripligt, men riskerar ändå att förfela bokens syfte genom att romerna ånyo skildras som passiva offer snarare än handlande subjekt.

Selling betonar nogsamt sin kritiska och konstruktivistiska syn på kollektiva identiteter. Nationell samhörighet är aldrig av naturen given utan uppfinns genom att historien läggs till rätta utifrån särskilda syften.

Samtidigt tycks han ha få invändningar mot att det romska identitetsskapande som banat väg för statusen som nationell minoritet bär besvärande spår både av föreställningar om oföränderlig kultur och förenklad historieskrivning. Inte heller är han särskilt intresserad av att skildra konflikter och meningsskiljaktigheter inom och mellan olika romska organisationer.

Om sådan strategisk essentialism är en oundviklig väg mot bättre och värdigare villkor för romer i Sverige och Europa eller blott en försåtlig återvändsgränd återstår att se.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln