Ett lyriskt tonfall som aldrig går sönder

Jonas Bruns ”Omsorg” lyfter från boksidan

Av: Magnus Ringgren

Publicerad:
Jonas Brun (född 1979) debuterade 2004 med ”Den andra tiden”.
Foto: JOHAN FREDIN KNUTZÉN
Jonas Brun (född 1979) debuterade 2004 med ”Den andra tiden”.

Jonas Brun idkar växelbruk. Dels uppmärksammade och prisade romaner, dels poesi som ofta och orättvist passerar ganska obemärkt.

Nu har han ett poesiår igen. Omsorg består av det mesta från miniatyrnoveller i diktform till byråkratsvenska ordlistor, så skickligt sammansatt att formen inte märks. Hantverkaren håller sig i bakgrunden men har slipat raderna så att största möjliga effekt uppstår.

Jag letar i minnet efter jämförelser och hittar Per Lindberg, ganska obemärkt men utmärkt poet också han, som ofta tar sina motiv från skolvärlden. Hos Jonas Brun är det ”omsorgen”, detta nödvändiga och intima som gjorts om till ett politiskt begrepp. Spänningen mellan personlig tragik och offentlig sektor ger energi åt texterna, precis lagom för att de ska lyfta från boksidan och börja tala med läsaren.


Man kan se den här samlingen som en lyrisk begreppsutredning, något som vetter åt konceptkonsten till. Omsorgens tvetydiga ljus delas upp av poesins prisma i kärlek, omtanke, väntjänster, hänsyn, vård. I vårdsvängen har den svårast att försvara sig mot chefsnivåns administrativa skitsnack. Den som satts att utföra omsorgen fylls mindre av vrede än av otillräcklighetens vemod.

Versen rör sig försiktigt bland tillkortakommandena för att inte orsaka mer skada än vad verkligheten redan redan gjort. Det är svårt för människor att lyfta under gråhimlen över de landstingsgrå barackerna. Psykologerna får inte nog tid för psykologi.

Försiktig och trovärdig empati står mot besk språk- och samhällskritik. Det är imponerande att lyssna till ett lyriskt tonfall som med samma trovärdighet kan behandla alla nivåerna däremellan utan att gå sönder. Men bokens sista parti intresserar mig kanske mest. Det anknyter till ett tema som varit vanligt i poesin de senaste tio åren: en anhörig som är på väg in i Alzheimers sjukdom.


När språk och sammanhang bryts sönder, vad blir kvar av medkänsla och mening? Vilka innebörder kan man ge denna sjukdom? Vilka metaforer väcker den till liv? Motivet finns hos bland andra Magnus William-Olsson, Jenny Tunedal, UKON och Kalle Hedström Gustafsson (debutant från i våras).

”Hon går in i en trädgård av glömska” skriver Jonas Brun men noterar genast att bilden är alldeles för vacker och överslätande. Går det verkligen att locka fram omsorg ur detta, att som alkemisterna ”försöka göra guld av svavelstinkande sörja, utan att överge / förhoppningen att själva materien skule låta sig / rubbas och bevekas”?

Inga svar förstås. Men kanske en ton, musikens och versens. Kanske finns där poesins yttersta fäste och uppdrag.

LÄS VIDARE

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.