Så blir politikerna rika på att vara lobbyister
Härlig vänsterpopulism från Johannes Klenell
Publicerad 2025-04-07
”Bananrepubliken Sverige” av Johannes Klenell
De senaste decennierna har svängdörrarna mellan politik och näringsliv snurrat i karusellfart. Är det inte miljöpartister eller liberaler som driver skolbolag, så är det sossar som blir bankmän eller fastighetsmagnater och en LO-ekonom som börjar jobba för ett vårdbolag. För att inte tala om alla dessa lobbyister! Till och med ett par vänsterpartister har cashat in på att sälja kunskapen om sina kamrater.
Allt detta har rapporteras gång på gång i pressen och för två år sedan samlade Tankesmedjan Balans ihop kopplingarna mellan partier och skolbolagen och deras lobbyister i boken ”De gränslösa” (Korpen 2023). Var det inte tydligt redan, så blev det det då: Sverige har sina egna välfärdsoligarker som täljer guld i skärningspunkten mellan privat och offentligt och som växlat sitt politiska inflytande mot reda pengar i lobbyfirmornas tjänst.
Det är därför i sak väl upptrampad mark som Johannes Klenell, till vardags kulturredaktör på LO:s tidning Arbetet, beträder med debattboken ”Bananrepubliken Sverige”. Anslaget är härligt vänsterpopulistiskt, inte bara i den rappa och roliga tonen, de tacksamt makalösa berättelserna om självberikarnas svindlande affärer, det glättiga omslaget och de satiriska bilderna, utan också i grundpremissen: en liten korrupt elit står i vägen för folkviljan att förbjuda vinster i välfärden.
… den ena eliten tar makten över den andra
Även om mycket är känt och Klenell envisas med att dra den gamla berättelsen om Timbros födelse och löntagarfondstriden i repris, är det en lyckad uppviglingspamflett. Exemplen är så många att de bara av det skälet blir övertygande. Det ogrumlade förakt jag tidigare hyst för kapitalets legoknektar växer till avsky och efter Klenells genomgång drömmer jag om ett skepp med åtta segel och femtio kanoner som kan göra rent hus – inte nån mesig karenstid eller nåt litet lobbyistregister.
Om samhällets oundvikliga konflikter ska avgöras i omröstningar och inte med vapen krävs att politiken erbjuder verkliga valmöjligheter mellan tydligt olika visioner av samhället. Med det demokratiska genombrottet skapades verkligen två eliter, en ekonomisk, dominerad av storkapitalisterna och med Moderaterna som sin politiska arm, och en politisk, sprungen ur folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen. De kompromissade sig fram, inte alltid elegant, ljuståligt eller friktionsfritt, men de var ändå urskiljbara som två olika alternativ.
Nu smälter de samman, eller snarare: den ena eliten tar makten över den andra. Kapitalmakten har vuxit på alla områden och folkrörelsemakten har försvagats. Vi har sett verkningarna i den ekonomiska politiken, där skillnaderna mellan höger och vänster krympt till versioner av samma nyliberala dogmer om inflationsbekämpning, avskaffade egendomsskatter, frihandel och privatiseringar. När muren fallit betedde sig socialdemokratin som om vi verkligen hade varit propagandans DDR-Sverige och med 90-talskrisen fick vi vår egen chockterapi.
Nu ser vi personaluppköpen.
Att det alltid rått en varm närhet mellan borgerliga partier och näringslivet är en sak, liksom att de tankesmedjor, lobbyfirmor och liknande som uppstod då denna påverkansindustri etablerades, var borgerliga. Man behövde skapa jobb åt alla de stora tänkare som inte kunde försörja sig, eftersom socialdemokraterna satt på utnämningsmakten och vann varje val.
Dessutom får de rejält betalt för besväret
Det nya är att det också gäller socialdemokratin. Logiken är densamma: efter valförlusten 2006 behövde en massa arbetslösa socialdemokrater nya jobb och de fick välsignelse från högsta ort. Kanske var det inte Göran Perssons avsikt, han ville måhända bara sko sig, men effekten av att han gick direkt från lobbiysmkritisk statsminister till lobbyist blev ett slags bucharinskt utrop ”berika er!”, som gav arbetarrörelsens folk grönt ljus att sälja sina politiska kunskaper.
Bilden Klenell tecknar är den av en politisk adel där partitillhörighet betyder allt mindre. Inte sällan är just lobbyfirmorna de spindlar som väver ihop de politiska nätverken. Med en nominell socialdemokrat i truppen, så kan man ju påverka bättre!
På en mänsklig nivå kan man förstå dem. De får syssla med det enda de kan, politik, och slipper alla dessa förbannade väljare och bråkiga medlemmar som kräver det ena och det andra. Dessutom får de rejält betalt för besväret och kan vidmakthålla eller rent av pynta den livsstil de vant sig vid efter alla år som välbetalda politiker eller politruker.
Även om det inte kan uteslutas att det handlar om en förslagen form av entrism, där arbetarrörelsen tar makten över produktionen genom att infiltration får man nog ändå fråga sig om deras såväl socialistiska som demokratiska övertygelser någonsin satt djupare än lönebeskedet.
Klenell bedömer att Göran Persson i dag sitter på en förmögenhet motsvarande 133 års statsministerlöner.
Resultatet är förödande när snäva kapitalintressen får ersätta samhällsintresset. En scen i det sista avsnittet i tv-serien ”Wolf Hall” ekar in i samtiden. Thomas Cromwell ska dömas till döden, men läxar upp sina åklagare ur adel och prästerskap.
”Era klåpare, säger han, ”vad ska ni ta er till utan mig? Inom ett år är kungen i krig med skottarna, eller fransmännen, eller troligtvis bägge. Och han gör oss bankrutta ... Inom ett år kommer ni att ha en värdelös valuta och ett ohederligt styre, om ni offrar mig.”
Han tror inte att de förstår vad de gör, att de är dumma, inkompetenta.
Men sedan är det som att Cromwell medan han talar inser innebörden av sina egna ord: De vet mycket väl vad de gör, men de bryr sig inte. Hans tal tar en ny vändning:
”Men när klockan klämtar har ni redan lagt beslag på de bästa bitarna. Det som återstår kommer att vara som en rensugen plommonkärna på tallrikskanten.”
I dag är plommonkärnan våra skolor, våra vårdcentraler, våra bostäder och kulturhus, våra äldreboenden.
