Straffsparkar mot fotbollens pampar
Uppdaterad 2016-07-06 | Publicerad 2016-07-01
Murveln Olof Lundh forsätter sin folkbildning
Fotbollsjournalisten Olof Lundh är en oundgänglig del av det senmoderna svenska medielandskapet. Han vet hur man polerar det personliga varumärket i sociala medier, men har framför allt gjort sig ryktbar som reporter av den gamla skolan. Det saknas inte sportskribenter som låter innehållet styras av kommersiella intressen och lokala lojaliteter. Lundh, däremot, räds inte rollen som obekväm sanningssökare.
En del av hans idoga arbete finns nu samlat i boken Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll. Här redogörs för det finansiella fiaskot med Friends arena, korrupta förbundspampar, märkliga spelarövergångar, svassandet för Zlatan och mycket, mycket mer. Nästan allt är angeläget, men också bekant, åtminstone för oss som följer fotbollsvärlden vecka ut och in.
För att bli bra bokläsning hade Lundh oftare behövt lyfta blicken och försökt sätta in grävresultaten i ett sammanhang. De få gånger så sker blir resonemangen inte sällan ofärdiga. Han oroas med rätta över att den folkrörelseförankrade demokratin sätts ur spel av sammansvetsade gubbar i slutna rum, men vill samtidigt avskaffa 51-procentsregeln för att företag ska kunna ta kontrollen över klubbarna.
När Lundh anbefaller att förbundet borde agera föredöme och fördela bonusar till dam- och herrlandslagen jämnare håller han dock kursen hela vägen i hamn. Likt kollegan Robert Laul tvekar han inte heller att använda sin starka ställning för att försvara den fria journalistiken och kritisera snuttifierad klickjakt.
Om Lundhs egna drivkrafter får vi inte veta mer än att han älskar både fotboll (kampen, kulturen och känslokickarna) och nyhetsjakt. Han försätter chansen att fördjupa bilden av vad som gick fel den där gången för tio år sen; då han extraknäckte åt agenten Kent Carlzon, som han var satt att granska. Misstaget kostade Lundh jobbet på Expressen och används alltjämt av dem som vill sätta hans integritet i fråga.
I bokformat blir Lundh lätt onödigt mångordig och lyckas med det stilistiska konststycket att ta i så han spricker och samtidigt reservera sig till döds. Är boken därmed utan behållning? Inte då. Bland annat är reportaget om hur jätten IFK Göteborg (med förbundets goda minne) vägrar att göra rätt för sig gentemot division 5-klubben Åsebro IF, en riktig rysare.
Rappt, rakt och till den svagare partens försvar får han oss att se orättvisor vi helst förtränger.
Det är kort sagt klassisk folk- och opinionsbildande kvällstidningsjournalistik av bästa sort.
Må murveln Olof Lundh få fortsätta med sådant.
