Ännu en fullträff för Édouard Louis

Mammans dubbla offerroll som fattig kvinna skildras med absolut gehör

Uppdaterad 2021-12-22 | Publicerad 2021-04-07

Efter böcker om sin barndom och pappan är Édouard Louis nu aktuell med ”Combats et métamorphoses d’une femme” som handlar om hans mamma.

Det var inte utan farhågor som jag fick Édouard Louis nya bok i handen. Efter att ha avhandlat barndomen och pappans öde är det nu mamman som står i centrum.

Combats et métamorphoses d’une femme (”En kvinnas kamp och förvandling”) handlar om Monique, en karaktär vi fått lära känna redan i debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) och glimtvis också i Vem dödade min far (2018). Fantastiska litterära insatser var och en för sig, men vem har en relevant tredje bok om sina familjerelationer i sig?

Édouard Louis mamma kommer från en fabriksarbetarfamilj i norra Frankrike och gifter ner sig två gånger om. På mammas sida jobbar man, på pappas sida super man och lever på bidrag, konstaterar Louis som är först i hennes andra barnkull. Monique blir hemmafru redan i sena tonåren, med lågavlönade män som familjeförsörjare.


Fattigdomen, missbruket, våldet och de eviga hushållssysslorna gör den unga kvinnan isolerad och bitter. Klagosången om att ett annat liv var inom räckhåll om hon bara inte bildat familj så tidigt (eller alls?) är återkommande inslag under barnens uppväxt.

Där ”Eddy Bellegueule” präglades av dråplig galghumor och ett ibland nästan gränslöst frosseri i underklassmisär var Vem dödade min far ett slags nutida J’accuse där politiker från höger och vänster ställdes till svars för nedmonteringen av den franska välfärden.


Var placerar sig då boken om Madame Bellegueule (som för övrigt, precis som Louis själv, bytt efternamn som en del i emancipationsprocessen)? Mitt emellan, eller snarare ingenstans.

Mycket går igen från boken om pappan; du-tilltalet som stilistiskt grepp, uppväxtanekdoterna fyllda med omisskännliga klassmarkörer, det växande gapet mellan Édouard och Monique när han börjar gymnasiet och gör sina första bekantskaper med den franska medelklassen. Och förstås ett parti mea culpa där Édouard Louis avhandlar skammen över mammans sätt att prata och instruktionerna han ger henne att sitta helt tyst vid föräldramöten.

Återkommer gör också den blandning av förakt och akut mindervärdeskomplex som präglar föräldrarnas relation till de som befinner sig högre upp i samhällshierarkin.


Combats et métamorphoses d’une femme är berättelsen om en arbetarklassflicka med stora drömmar vars öde beseglas av tidiga graviditeter och två äktenskap med alkoholiserade och våldsamma män. Det är också ett vittnesbörd om det sår som den individuella klassresenären ofrånkomligt skapar i relationerna till resten av familjen som blir kvar, både geografiskt och mentalt. Berättartekniskt följer Louis samma mall som i boken om pappan och blandar minnen och tillbakablickar med nutid.

När Vem dödade min far publicerades för tre år sedan satte den ljuset på en både politiskt och litterärt bortglömd grupp fransmän. Sedan dess har de gula västarna gjort entré i det kollektiva medvetandet och det fattiga landsortsfrankrike har fått både ett namn och kampsymboler.


Édouard Louis, som själv snabbt engagerade sig i manifestationerna hösten 2018, kan på många sätt betraktas som rörelsens litterära röst. Hans mammas livsvillkor har varit avhängigt både socialbidrag och nedläggningen av industrierna i norra Frankrike.

”Varför känns det som att jag skriver en sorglig historia, när jag i själva verket vill berätta om en frigörelse?”, frågar sig Louis ett tjugotal sidor in i boken, som i omfång snarare är en lång essä. Sorgen gäller, får man anta, de år som gått till spillo, de chanser som aldrig kommer igen.


Den nya boken, som han inte vill kalla roman, har mer försonande drag än de tidigare. Kanske för att mamman till slut också lyckats slå sig fri från bojorna, om än i mindre skala än sonen. Den ömhet som blandas med en rad andra motstridiga känslor i förhållande till pappan är mer genomgående i boken om mamma Monique. Édouard Louis har föga förvånande absolut gehör för den fattiga kvinnans dubbla offerroll som förtryckt både av kapitalet och patriarkatet. Att de direkta appellerna till landets folkvalda uteblir denna gång betyder inte att de sociologiska analyserna saknas.

Till skillnad från tidigare böcker finns här dessutom, något överraskande, foton på mamman från uppväxten. Trots det lyckas Louis hålla sig på rätt sida om sentimentaliteten.


Édouard Louis litterära familjeprojekt har av allt att döma gått i mål, symmetrin är återställd och alla förlåt är sagda. Det är ett imponerande bygge. Mammans berättelse har den otacksamma tredjeplatsen i utgivningsordningen och är därför berövad på den politiska sprängkraften från föregångarna. Det är lite synd, eftersom hon ur offerperspektiv dragit det kortaste strået av alla.

Nu hoppas jag att Édouard Louis unnar sig att lämna släkten därhän.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.