Johannes Anyuru är roligare än någonsin
”Ixelles” är en existentiellt tung roman om brustna drömmar
Publicerad 2022-10-10
Berättelser har makt över människors liv. Det betyder inte att all makt över människors liv är blott och bart berättelser.
Hör med Ruth, huvudpersonen i Johannes Anyurus nya roman. Hon vet att förbindelserna mellan vad som förmedlas om människan och vad som styr henne, är många och komplicerade. Hon arbetar för "agenturen", ett företag som producerar en sorts omfattande opinionsbildning: fabricerade berättelser, kompletta med skådespelare, som för kundens åsikter ut i samhället. Slugt beräknat i flera steg, eftersom motivet är att få motreaktioner och polemik att i slutändan gagna beställarens intressen.
Som en sorts det offentliga samtalets lyxhallickar möter Ruth och hennes kollega kunder på dyra restauranger, och delar sina sekretessbelagda manipulationer, medan de på vägen därifrån lekfullt fantiserar om förbipasserande. De är gränslösa barn som lärt sig ett spels regler.
Hemmavid upprätthåller Ruth en annan berättelse, med andra insatser. Till sin alltmer frågvisa son har hon sagt att hon växte upp i den välmående Brysselförorten Ixelles, och att hans pappa, Mio, dog i en bilolycka. Men i själva verket växte Ruth upp i ett slitet bostadsområde, kallat tjugosjuttio, märkt av fattigdom och kriminalitet. Och att Mio var en kriminell yngling som knivmördades i en gångtunnel, och som efter sin död blivit föremål för stark mytbildning i området.
I Ixelles framträder en existentiellt tung Anyuru, alltmer fri i sitt sätt att göra bruk av genrelitteraturens trånga men slagkraftiga verktyg.
Ruth kommer över en cd-skiva med ljudspår där Mio hävdar att han inte alls är död. Han lever på en mystisk plats, "avdelningen för ingenting".
Ruth vill hålla sin bakgrund på avstånd från sig själv och barnet, samtidigt dras hon dit. Som att hon inte kan låta bli att vilja fylla ut sin stora ensamhet med något sant. Hon dundrar fram på sin svindyra cykel med atonal konstmusik i lurarna. Hon lyssnar på fragmentariska ljud och klanger. Splittrade gestaltningar – motsatta formen för de sammanhållna sagor som hon byggt sitt liv kring, liksom de är motsatta formen för rasismens sensationella, utslätande projektioner.
Runt de här förträngda, fabricerade och gåtfulla berättelserna graviterar Ixelles. Jag skriver graviterar, för det är mindre actionsug och bladvändardriv jämfört med Anyurus två senaste romaner – de prisade En storm kom från paradiset (2012) och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017).
I Ixelles framträder en existentiellt tung Anyuru, alltmer fri i sitt sätt att göra bruk av genrelitteraturens trånga men slagkraftiga verktyg. Frågorna för vår tid – om fake news, ett manipulerat medielandskap och gängkriminalitetens spiraler av fattigdom och droger är utgångspunkter i den här bara lätt sci-fi-doftande romanen. I förgrunden: Ensamhet. Förlust. Något väldigt grått och sökande.
Här vimlar av poeter, författare och bibliotekarier i utkanterna. Och frågan är om det stora temat, snarare än fiktionens makt, är litteraturens kraft. Inte som en enkel, kommunalhumanistisk "räddning" från allt som är dåligt. Inte som tydligt uppbygglig eller destruktiv. Men som något annat. Något som både håller fram och överskrider en orättvis värld. Med drag av något gudomligt, i likhet med "avdelningen för ingenting", som Mio talar från. Hans röst griper inte in i världen, men omfattar den.
Jag blir ofta högtidlig i mötet med Anyurus böcker. Dels för att han som få andra skriver fram klassamhället med ett övertygande patos, skyddslöst och sammansatt. Dels för hans poetiska stil: tung av bilder och aforismer. Rik på fåglar, himlar och sentenser.
Men man får inte glömma att detta också är en väldigt rolig författare. I Ixelles mer än någonsin, tror jag. Iakttagelserna av de elitmiljöer som Ruth rör sig i, och genomlysningarna av hur manipulationerna är tänkta att verka, avtäcker absurditeter, människostackarnas dumhet, släpper in knäppsmarta fniss i sorgesången. Humorn är väl så intelligent och litterär som någon gång de vackra formuleringarna med politisk udd.
Med en märkligt varm känsla slår jag ihop en ödslig roman om brustna drömmar och illusionslösa livsval, full av dovt mättad poesi.
