Rolig feelgood om otrohet och svartsjuka

”Love hack” är en underhållande roman men lider av ett alltför binärt tänkande

Sinziana Ravini

helskärm

När jag flyttade till Sverige i slutet av 80-talet var de korta gardinerna det första som slog mig. I den rumänska diktaturen, där varje granne var en potentiell angivare, var långa, tjocka gardiner ett måste. Hade svenskarna inget att dölja, undrade jag förtjust och tillbringade kvällarna med att spana på vad folk gjorde i sina hem, likt en hemlig agent utan uppdragsgivare. Jag tröttnade som tur var efter ett tag på denna illusoriska transparens och sökte mig istället till böckernas lika illusoriska transparens. För när kan man vara säker på att man på allvar förstått en annan människa?

När jag nu läser Isabel Nylunds roman ”Love Hack”, som handlar om ett kärleksfullt, gift par som bestämt sig för att leva på ”franskt vis”, det vill säga vara otrogna på ett icke-transparent sätt, undrar jag, liksom Nylunds protagonister Julia och Niko vad kärleken mår bäst av – transparens eller icke-transparens?

I Frankrike där jag numera bor, nöjer sig fransmännen som bekant inte med att dra för gardinerna, de brukar även stänga sina fönsterluckor i tid och otid, eller dra för ”les jalousies”, inte långt från franskans ord för avundsjuka ”la jalousie”. Det ”franska sättet” är – liksom jalouise-fönstret – aldrig heltäckande som Julia och Niko tycks tro, i sin något förenklade syn på de franska otrohetssederna.

Detta är en av orsakerna till att romanen, trots sina många kvaliteter, (jag skrattar gott när jag läser om att Julia längtar efter en “dildo med själ”), lider av ett binärt tänkande: säga eller inte säga, svenskt eller franskt, påskrivna sexkontrakt via appar före samlaget eller våldsam, hemligt sex? Ibland blir det riktigt absurt, som när en av Julias sexpartners vill att hon skall ha en flytväst på sig, som en fetisch, en träffande symbol för människans rädsla för den andre, ja rentav för sexet själv. Vad blir kontentan? Jo, att sex kan vara våldsamt ibland, men att hacka kärleken med otrohet hackar sönder kärleken. Det hade nog räckt om Nylund hade skrivit en krönika i ämnet.

Det är först när Julia håller på att tappa det, eftersom otrohetsaffären gett henne en svindlande frihetskänsla, börjar bli rädd för att förlora sin man och lite ironiskt drömmer om att gå med i en sekt, som hon befinner sig på ett riktigt intressant spår. Men detta stickspår lämnas lika fort. För vad blottlägger denna djupt underhållande, feelgood-roman i slutändan? Den västerländska romantiska kärlekens inneboende tyranni, oavsett om den är modern eller icke.

Låt oss ta den kristna moralen. Hur ska man motarbeta sin svartsjuka, när även Gud drabbas av svartsjuka gång på gång med utbrott som ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!”. “Det är mänskligt att fela”, borde bytas ut mot ”det är gudomligt att fela”.

Inte undra på att svartsjuka människor börjar spionera, förfölja och leka gudar med andras liv och att så många tragedier uppstått i kärlekens namn. För ja, även den moderna kärleken lider av denna svartsjuka, gammeltestamentliga Gud som dödas eller förträngs med jämna mellanrum, men som ständigt kommer tillbaka i överjagets skepnad. För vem är den yttersta tyrannen? Inget annat än överjaget.

Det är denne stränge härskare som styr allt – den ideala självbilden, egenkärleken, troheten till en partner, ett fosterland, ideologier och så vidare – och som människor är trogna eller icke. Allt annat är skitsnack. Det är inte kärleken som sådan som behöver hackas, den behöver vi mer än någonsin, utan överjaget, denne inre tyrann som inte vill ha några andra gudar jämte sig. Det är därför svartsjukan och kärleksfundamentalismen fortsätter att frodas, hur moderna vi än blir.

Nästa gång ett kärlekspar ses borde de också arrangera ett möte mellan sina överjag. En sak är säker: för ett sådant möte kommer det behövas lite mer sofistikerade verktyg än appar och flytvästar.