Illojalitet mot klegget gör att texterna håller

Åsa Moberg visar att konträrerna inte är demokratifarliga

Publicerad 2022-12-21

Åsa Mobergs bok samlar texter från 1968 till 2022.

Vilka är det som skriver i en tidning? De utomstående kallar oss för klegget, ett ord som är tänkt att beskriva en tät och sötsmetig gucka av likasinnade och likatyckande åsiktskarriärister. På närmare håll framstår de däremot som en plågad och löst sammanhållen skara, ofta roliga att prata med, sällan lätta att leva med.

De, vi, har nästan alltid ett antal extrema uppfattningar att släpa på, i alla fall några aktiva fiendeskap. Att behöva försvara dem – och sig – har ofta varit början på det som kallas ”skrivandet”. Det är sällan nödvändigt att låta allmänheten bedöma vad man tänkt om man blir hörd och förstådd på annat håll.

För att vara en av dessa ensamma dårar är Åsa Moberg ovanligt lugn och metodisk. Det kanske är en fråga om erfarenhet, hon började publicera sig när hon var tonåring, som jag, och jag tror inte att jag projicerar när jag föreställer mig att hon behövt träna på att försvara sig. 


Innehållet i hennes textsamling Har vi råd med männen? är inhämtat från fem decennier av tidningsskrivande, och jag blir förvånad hur mycket jag känner igen mig. På ytan är vi olika, hon är ur min mormors generation, barnlös och numera kortklippt, en representant för det hon kallar ”vi 68:or”. Jag är från de politiskt oengagerade 90-talskullarna, snart fyrbarnsmor och kallad konservativ, för mig har revolutionen aldrig känts nära. 

Ändå håller vi med varandra ganska ofta. Hon skrev då, precis som jag gjort nyss, om att den sexuella revolutionen gick mäns ärenden snarare än kvinnors, och att par som terroriserar varandra över hushållsarbete och millimeterekonomi aldrig kommer nå jämställdhet, bara kärleksdöd. Vänsterfeministen Åsa Moberg förstår till och med varför man inte har sina barn på dagis. Jag blir upplyft av att läsa, har jag en vän? Ska jag höra av mig, kan vi brevväxla?


Hon var där på kårhusockupationen, deltog i de där demonstrationerna som hela Sverige verkade bygga identitet kring att hata eller älska. Ändå kan en ung Moberg inte låta bli att se sammanhangen utifrån ibland, och det är de styckena som är roligast, och känns sannast. I en text påpekar hon att FNL-rörelsen nog inte hade varit så intresserade av Vietnam-kriget om de inte uppfattat de tappra vietnameserna som så fysiskt vackra, och skurkarna på grund av språket så popkulturellt gångbara.

Jag känner igen tonen, det som kallas heta takes, och eftersom de klingar lite sant så ställer den henne utanför sin samtids fanatiska gemenskap. Jag vet inte vad det tidiga 70-talets ord för edgelord var, men jag lovar att det sas om Åsa Moberg.

Där Moberg inte går på tvärs utan följer med sin tid låter hennes analyser i stället rätt daterade. Som det självsäkra påstående från 1973 om att diktaturen i Kina är ett uppmuntrande exempel på solidaritet och sammanhållning, eller att det manliga egot sätter stopp för elbilsutvecklingen (jag tror inte Tesla-ägarna håller med). 


I det som kallas debatten nu hävdar många att konträrerna – stackarna som utvecklat allergi mot gruppsykologiska mekanismer och liktänkande – är splittrande och demokratifarliga. Men vad Åsa Mobergs sammanfattade halvsekel av tittande och tyckande antyder är det motsatta. Att det som sviker konsensus, är illojalt mot allt klegg, kan vara det som står sig bäst över tid. 

Samtidigt finns en enorm skillnad på hennes tid och min, ett tag blir jag avundsjuk på hennes ungdom. De, 68:orna, sågs som och agerade världssamvete dagligen. De gick med i eller bildade partier, startade kollektiv och skrev manifest, hade diskussionsklubbar och slogs med poliser. Deras ibland plågsamma poser var alltid sociala, det desperata letandet efter rätt sätt att leva skedde gemensamt. För min generation har vuxenblivandet varit en ensammare resa, att forma åsikter görs på internet. 


Samtidigt väljer Åsa Moberg att lämna Stockholm innan hon fyllt 30. Jag inbillar mig att den samvaro jag avundas också är den hon flyr ifrån, partitillhörighet och socialt tryck blir ett problem om man har som jobb att tänka själv. Den vuxnare Åsa Moberg accepterar att hon inte är en i något gäng, inte längre stockholmare och aldrig kommer bli dalmas heller, att hon inte ens känner sig särskilt svensk. Jag tänker på min egen kommande flytt från stan. När man är ensam, är det då man blir klok?

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.