Guds soldater ute efter de svartaste själarna
”Kvinnorörelse” är en myllrande men något ojämn roman om tidiga svenska frälsningssoldater
Publicerad 2022-11-30
Genom hela min barndom såg jag frälsningsgeneral William Booth tåga in i himlen, omgiven av jämrande morfinister, prostituerade och spetälska. Detta på ett gulnat tryck ur Stridsropet som mina förfäder häftstiftat upp på dass.
När hans vänliga anlete dyker upp i Helene Rådbergs roman om sin mormors mor, frälsningssoldaten Hilda Andersson, känns det därför lite tryggt, som att återse en gammal släkting.
Hilda växer upp i en fattig arbetarfamilj i Norrköping kring förra sekelskiftet. Som en av de första kvinnorna i Sverige antas hon som officersaspirant vid den så kallade Krigsskolan i Stockholm, och det är där som hon får träffa Booth (1829–1912), Frälsningsarméns grundare.
Även för Hilda ter sig generalen hemtam, lustigt nog: ”Det är först på kvällen när hon står med de andra på podiet i Templet som hon ser honom. Oväntat drar en bild av morfadern över näthinnan. Skägget. Ögonen. Sedan hör hon generalens uppfordrande Go straight for the souls and go for the worst.”
I dag kan det vara svårt att förstå hur radikal Zions nystartade armé tedde sig i sin samtid. För de unga frälsningssoldaterna, av vilka de flesta kom från arbetarklassen, gavs här en möjlighet att omformulera könsrollerna. Männen kunde tillåta sig att ge upp föreställningen om sig själva som starka och självständiga, medan kvinnorna kunde göra sig oavhängiga av familj och vänner och i stället förlita sig på vår Herre. Dessutom gavs kvinnor lov att predika och, håll i hatten, kalla sig sådant som sergeant eller major.
Motståndet var till en början stenhårt, och kom från höger, vänster och från ovan (statskyrkan och de övriga samfunden). Misshandel hörde inte till ovanligheterna, något som Hilda får känna på.
Driven av sin förvandlingslängtan, övertygande gestaltad av Rådberg, drar Hilda land och rike runt för att starta nya kårer. Hon tar också intryck av brodern Axels socialistiska patos, och mot bokens senare del ansluter hon sig till rösträttsaktivisterna i Gefle kvinnoklubb, en av Sveriges första socialdemokratiska kvinnoföreningar.
Kapitelsluten är ren perfektion, och ofta små berättelser i sig
En livsresa från det himmelska till det världsliga om man så vill, och om nu dessa storheter låter sig skiljas åt. Hilda är inte så säker på den saken.
Som roman betraktad är Kvinnorörelse något ojämn. Den första halvan är urstark och fint avvägd, en serie sotsvarta och koncentrerade scener från misären i hyreshuset och arbetet på textilfabriken, men i första hand en skildring av hur Hilda finner sitt svar på samhällets missförhållanden: ”När hon kommit ur sin yrsel ligger en brosch vid hennes fötter. Ur den strålar ett stort ljus. Den talar. Hemma igen skriver hon ner broschens två ord på ett papper: Salvation Army.”
Kapitelsluten är ren perfektion, och ofta små berättelser i sig: ”Det är fadern som förpackat uniformen i tunnaste silkepapper och lagt lavendelpåsar i fickorna.”
Romanens fortsättning framstår dock som jämförelsevis flyktig och redovisande. Trots att Rådberg är så tekniskt driven förmår hon inte riktigt hålla det dokumentära i styr. Resorna blir för många, och Hilda tenderar att blekna vid sidan av de autentiska figurer hon råkar stöta på, som agitatorerna Hinke Bergegren och Kata Dalström.
Det är synd, men det är också min främsta invändning mot det här myllrande och lärorika spadtaget i Sveriges tidiga 1900-talshistoria, ett skede då inte minst kvinnokollektiven kom att spela en avgörande roll.
Lite mer förstår jag nu också hur det kom sig att William Booth förärades en plats på dassväggen, i sällskap av bland andra Selma Lagerlöf.
Nu är bilden förstås borta, och hur eller när den försvann minns jag inte. Men generalens ansikte: jag minns det.
